På ett sätt var det märkligt att det inte var mer hype kring Snoop Doggs nya album Missionary. Ett albumnamn som direkt refererar till rapparens enda riktiga klassiker Doggystyle och produktion av självaste Dr. Dre borde ju rimligen väcka höga förväntningar. Men å andra sidan var det kanske inte märkligt alls – Missionary är faktiskt Snoop Doggs tjugonde album, och hur många av dem plattorna bryr sig folk om? Ja, egentligen bara en. Och det råkar vara den plattan som Missionary agerar uppföljare till. Doggystyle – G-funkens kronjuvel.
Men Doggystyle var många, många år sen. De senaste åren har inneburit svåra vägval för många av 90-talets och 00-talets stora rapstjärnor. Vissa vägrar släppa det förflutna och fastnar i en pinsamt negativ spiral i jakt på sin tidigare storhet. Vi kan kalla det för Eminem-metoden. Andra behåller sin stil, men hittar än mer insiktsfulla saker att säga med åren. Nas-metoden.
Snoop Dogg är någonstans däremellan. Han har behållit sin stil, men han har absolut inget nytt att säga – och verkar rätt stolt över det. När det gäller rappandet på Missionary finns det faktiskt rätt lite att klaga på. Snoop Dogg har aldrig varit en briljant textförfattare, men i sina bästa stunder har hans känsla för flow och melodier varit otroligt svårslagen. Här är han i gammal form, han låter faktiskt hungrig. Men där, i de bästa stunderna, fanns det ytterligare en ingrediens som var minst lika viktig som Snoops flow – Beats, by Dr Dre. Inte hörlurarna, alltså. Och det är här Missionary stöter på patrull. Tänk på Dr. Dres mest ikoniska beats. Det finns alltid en specifik del av spåret som du aldrig någonsin glömmer efter att du hört det första gången – syntslingan på Nuthin’ But a “G” Thang, det plinkande pianot på Still D.R.E eller elgitarren på My Name Is. Dr. Dres mest framgångsrika låtar var ofta rätt minimalistiska produktioner.
Den stora sorgen med Missionary är då att produktionen ofta är alldeles för mycket. Det känns överproducerat. Istället för att hitta en idé som verkligen funkar använder Dre ett dussin halvbra idéer på de flesta låtarna och resultatet blir att inget sticker ut. Snoop Doggs fortfarande fantastiska flow får inget utrymme att andas, att verkligen landa hos lyssnaren. Man önskar verkligen att Dre hade skalat ner beatsen, istället för att maximalistiskt bygga upp dem tills det blir störande. Samtidigt är produktionen sällan aktivt dålig, förutom på Another Part Of Me med Sting, som nog borde ha slängts i papperskorgen.
Och det finns också några rejäla höjdpunkter. Skyscrapers är majestätisk, med en knockout-vers från en återuppstånden Method Man över triumferande blås. Sticcy Situation är en av de få beats som faktiskt sticker ut med sitt svängiga piano som Snoops flow elegant och oemotståndligt dansar över, och Fire är en maffig reggaeflip som får en enorm dos attityd och känsla av gästande Cocoa Sarai.
Missionary undviker en total katastrof, som så många andra äldre rappare har stått för de senaste åren, men när man hör att Snoop fortfarande kan rappa som han brukade önskar man att han hade fått bättre beats att jobba med – då hade det kunnat bli riktigt bra. Nu får vi nöja oss med att det var bättre än förväntat.
