Snail Mail: “Jag har en galen rädsla för att vara människa”
Lördagen under Way Out West dundrar på. Lindsey Jordan, som står bakom projektet Snail Mail, har precis gått av Linnéscenen och hunnit dricka upp en Guinness under sin pressrunda. Hon kommer från Baltimore-området i delstaten Maryland i USA, och har precis påbörjat sin Europaturné. Efter att ha växt i popularitet med sitt indie lofi-sound och EP:n Lush släppte hon 2021 den mer polerade skivan Valentine, som landade på KULT Magasins bästa skivor 2021-lista. Redan på väg in i pressrummet hör jag hur Lindsey skrattar avslappnat med personen hon samtalar med.
“Jag gillar dina skor!” är det första Lindsey säger, och pekar på mina Raf Simons när vi slår oss ner för samtalet. Jag tackar och säger att hon också ser bra ut, och frågar om hon har med sig en garderob på turnén.
– Nej, inte en garderob. Allt är i en resväska. Jag har sett folk resa med en garderob och jag är avis. Jag måste liksom stryka och ånga allt själv eftersom det måste vikas in i väskan. Men jag har försökt att skala ner det och ta med mindre. Jag har några par byxor och tröjor som funkar med samma byxor, för att packa så lite som möjligt.
Gör alla i bandet sin grej eller stylar du dem?
– Alla gör sin grej. Det fanns gånger för länge sedan när jag behövde säga till, typ: sätt på dig ett par Dickies och en tisha. Men alla i bandet nu klär sig snyggt, så jag bryr mig inte så mycket längre. Så länge alla ser bra ut. Man kan se på en mils avstånd när någon har på sig ett par onajs byxor.
Man kan också se när folk försöker för hårt.
– Det kan man absolut. Jag gillar att vi inte har samma uppstyrda outfits varje spelning. Det håller det chill. Och äkta.
Att det är äkta och chill märks på scenen och i musiken. Med hjärtskärande, katartiska spår som Heat Wave och Pristine är Snail Mail en del av 90-talsvågen och indierenässansen som vi sett de senaste åren. Lindsey berättar att hon har sysslat med musik sedan hon var femton, och turnerat nästan varje år under den snart tio år långa karriären. Denna Europaturné startade dagen innan i Oslo.
Gillar du Europa?
Ja, det är riktigt fett. Det här är vår sjätte Europaturné, vilket är galet. Jag älskar Europa, det är så coolt.
Hon fortsätter:
– Det här är den skönaste gången hittills. Vi har en buss. Vi vet vilket europeiskt godis vi gillar. Vår sista turné var så jobbig för att vi hade en konstig rutt, och vi var i en skåpbil. Vi var i Amsterdam fyra gånger bara för att kunna däcka där, för att vi behövde åka fram och tillbaka så mycket. Att ha en buss gör så stor skillnad, att man vaknar i landet man ska spela i, till skillnad från att anlända precis innan man ska spela.
Vad är ditt favoritgodis i Europa?
– I Storbritannien är det Percy Pigs. I Belgien en choklad med en elefant på förpackningen.
Och i USA?
– Åh, Reese’s Cups. Men också Hai-Chew, som egentligen är japanskt. Gillar du stark mat?
Ja!
– Jag med.
Vad är din favorit?
– Buffalo Wildwings. En kedja som gör kycklingvingar med typ tjugo såser. Det finns en sås som heter Mango Habanero, som är så nice. Jag provade deras starkaste vinge för inte så länge sedan med mina kompisar och det var helt sjukt. Men det var trevligt. En av killarna i bandet älskar det. Han går in i restauranger och tävlar, spyr.
Fick du chansen att vila lite under sommaren?
– Ja, vi har inte turnerat de sista två månaderna. Jag köpte ett hus i North Carolina! Jag vill bo på landet och bygga en studio. Det har varit en superintensiv process. Jag har börjat jobba på ny musik, och tänkt på vem som ska producera, vem som ska göra omslaget. Men jag tar min tid. Det är väldigt tufft och lite stressigt eftersom alla är så hetsiga i branschen. En kapitalistisk vibe.
Valentine har en väldigt polerad och maxad produktion jämfört med dina tidigare projekt. Hur bevarar du råheten i din process?
– Det polerade ville jag bara prova. Jag hade en period där jag lyssnade på pop och väldigt välproducerade grejer. Nu är jag tillbaka till att inte vilja ha det så. Jag hade chansen att prova det men nu lyssnar jag på Beck igen. Samma band. Jag är tillbaka lite där vi började. Jag gillar att vi fick chansen att experimentera, dock.
Hon fortsätter:
– Vi vill hålla det organiskt, producerat och skapat av vänner, typ. Det som är konstigt med att göra det här så länge som jag gjort är att jag inte är intresserad av att fortsätta bygga och göra Snail Mail större. När man kommer in i branschen och ser hur folk rör sig, inser jag att jag är lugn med att projektet håller sin nuvarande nivå av popularitet. Man måste försöka få tillbaka känslan för det man faktiskt bryr sig om efter att ha varit i miljöer där folk är så himla framgångsrika. Det suger själen ur en. Jag vill typ hellre… misslyckas. Och ha bra skivor. Det är svårt att förklara. Vi ville alltid göra detta större. Nu när vi har gjort det, så räcker det nog.
”Jag har en galen rädsla för att vara människa, idén om livet och döden, att man köper ett hus där man en dag kommer dö, gör en massa val”
Det är uppfriskande att se artister som dig, som tar sin tid med en skiva, ett omslag, och sedan turnerar det under en längre period. Jag respekterar det.
– Tack. Jag inspireras av det kanadensiska bandet Alvvays. Vi älskar dem. För mig representerar de hur jag vill vara. Jag ser hur de gör sin grej och jag respekterar det. De tar sin tid med sitt hantverk och man hör det på musiken. Jag respekterar att man vill släppa mycket också, men det funkar inte för mig. Om det hade det, hade jag gjort det, men jag kan inte.
Sedan turnerar du mycket istället.
– Det är ett annat sätt att göra mycket hela tiden. Jag älskar att vara på turné. Det känns som en ovanlig grej. Men det är nice att komma bort från verkligheten.
Lindseys konstanta turnerande låter intensivt, och en musikbransch-kliché är artister som inte riktigt klarar av att landa hemma efter det intensiva turnélivet. Detta verkar inte vara fallet för Lindsey. När jag frågar om hon upplever det, påpekar hon bara att det är hennes kompisar hemma som tar illa upp av att hon är borta, men att de är vana vid att hon gjort det sedan hon var 15. Plus, att det betyder mer när man ser sina kompisar sällan – och att man sällan ses ändå när man bor i samma stad. Hon tillägger att det också är skönt att kunna dra om hon har ett problem med någon av sina relationer – och att det passar hennes personlighet.
– Jag har en galen rädsla för att vara människa, idén om livet och döden, att man köper ett hus där man en dag kommer dö, gör en massa val. Jag har en konstig paranoia kring det och försöker fly från det.
Men försöker vi inte alla fly från verkligheten?
– Ja. Och jag älskar det. Det är awesome. De riktiga sakerna finns kvar hemma. Det enda som är synd är att jag jättegärna vill ha en hund.
”Jag vill göra bra skivor och känna att jag kan dö imorgon och inte vara besviken på mig själv”
Vem inspirerar dig i denna fas av karriären, och musiken du kommer att skapa i stugan i North Carolina?
– Alvvays är som sagt coola för mig. De kommer från en ö i mitten av ingenstans i USA och är kända för att de är bra. Jag tänker också på folk som haft långa, framgångsrika karriärer där alla skivor är bra. My Bloody Valentine är ett bra exempel. Deras skiva från 2013 är fett bra. När ett band kan komma tillbaka och göra en bra skiva så är de på en bra plats. Det är målet. Jag vill göra bra skivor och känna att jag kan dö imorgon och inte vara besviken på mig själv. Jag vill göra så gott jag kan, och bara gilla min musik. Livet är kort.
Kan du lyssna på din egen musik?
– Ja. Men mindre och mindre. När jag släpper en skiva så lyssnar jag mycket på den. Sen tröttnar jag.
Sista frågan innan jag släpper dig! Jag måste fråga om när du gick på scen för att sjunga med Weezer. Så coolt!
Lindsey blir synligt exalterad.
– Aaaaah! Så först och främst, min flickväns band Momma turnerade med Weezer. De är så bra. De var i Detroit på min födelsedag, och jag såg fram emot att se Momma och Weezer samtidigt. Så var det inte så mycket mer med det. Sedan bad de mig att komma och sjunga Love of my Dreams, som är min favoritlåt med Weezer, i New York. Jag var med på El Scorcho också, som de inte ens frågade om innan. Jag kom dit och träffade dem, vi repade ihop, och de var så snälla. Jag sjöng El Scorcho och såklart Love of My Dreams. Man märker att det verkligen är de här killarna som skrev dessa låtar. De är precis som man tror att de är!
Med tanke på att hon hållit på med Snail Mail sedan 15 års ålder, och turnerat lika länge, är Lindsey förvånansvärt glad över att prata med pressen på Way Out West. Hon är pratglad och delar med sig av anekdoter – till exempel om gången då hon adopterade en hemlös hund på turné.
Lindseys vardagsflykt fortsätter genom Europa de kommande veckorna. Men nu finns det en stuga i North Carolina som väntar, och ett album som förhoppningsvis når våra öron om inte alltför lång tid. En dag kanske vi till och med får en Snail Mail-låt som handlar om hur mycket Lindsey älskar hunden hon då kommer kunna ha. Jag hoppas det i alla fall. Jag ber om en selfie efter intervjun och hon ler stort in i kameran. När jag går hör jag henne nämna att hon blev så glad att jag frågade om Weezer.
