Hur Fille från Mala lärde mig att indie inte handlar om att vara cool
Året var 2018, jag var femton och typ den fulaste tjejen i hela Hässleholms kommun. Några av er kanske lyssnade på Car Seat Headrests ny-gamla skiva vid denna tidpunkt. Det gjorde inte jag; jag var fortfarande ett relativt hårdkokt ägg rent musikmässigt. Ett flertal försök att bli kodad som ”cool” av innegänget i min högstadieklass hade nu gett en rätt skum frukt, nämligen att jag blev bjuden på dejt av ”Fille” från Mala i hans moddade Epa-bil.
Rendezvouset innefattade att cruisa runt Hässleholms kransbyar i ganska snabb hastighet, allt till ljudet av Filles “röj-spellista” på Spotify. I höjd med infarten till McDonald’s säger Fille att han vill “göra ett coolt trick” i nästkommande kurva. Epan skakar olycksbådande medan världen accelererar mot stålräcket på kanten av vägen. Då, i sekunden innan vi slår mot det, kommer Helgen v. 48 på auxen. Vi missar stången med centimeter till godo.
Det förlöper två tysta minuter. Fille talar tillslut: ”Fan alltså, det hade ändå varit lite häftigt att dö till Bob Hund.” Jag pratade inte med Fille någon gång efter det, och jag blev aldrig heller cool i hemstaden. Men den kvällen fick jag min första stora upplevelse; en prion som snabbt började omvandla mina hjärnceller till något som kanske kan kallas för ”indie”.
Vad är att vara indie?
Indie är fundamentalt ett volatilt begrepp, en värdelös identitetsbeskrivning och framför allt en kamp (i ditt inre, över skammen, över begreppets inneboende dikotomi).
Men mer så här då: indie var från början ett sätt att beskriva musik producerad utanför de stora skivbolagen, det vill säga ”independent”. Det har senare gått från att vara en enkel beskrivning av verkligheten till att bli någon sorts luftig, metafysisk term vars definition är omstridd och vars kanter flyter över alla andra genrer på ett ogenerat sätt. Allt kan vara indie om du bara frågar rätt person, från Taylor Swifts Reputation (ett goth-punk moment of female rage) till Terra-Karls frisyr.
Vad jag försöker säga är att det finns otroligt många olika sätt att vara indie på, som dessutom ofta står i rak opposition mot varandra. Jag har därför utvecklat en skala för att adekvat fånga allt som kan beskrivas som indie.
Tänk er en skala som mäter graden av blödande hjärta. På ena extremen har vi den totala självömkan, ”in your feels”-tjejen som gillar The Smiths och soulful white boy med långt hår på gitarr. Dessa ser du på TikTok läsandes upp en dikt om att ”Stockholm är kallt under våren, för du har åkt bort”. Andra naturliga habitat är fulbarer, där du kan hitta de snackades om sitt otrogna ex och Fucking Åmål, eller dansande på indieklubbar överallt i Sveriges bakficksorter. På andra sidan har vi motsatsen, alltså det kalla, obrydda, aningen aspiga The Velvet Underground-fanet, tjejer som anger Kim Gordon som förebild och killar som är jättesmala och äger en modularsynt. Hobbies inkluderar att äta jättekall mat på en dyr restaurang i en gruva under Belgrads arbetarkvarter, svår teori, otrohet, tinnitus, etc. På den här skalan går det att placera in nästan all indiemusik någonsin. The Strokes är starkt obrydda, på samma sätt som Arctic Monkeys hjärta har blödit kontinuerligt sedan 2002. Indiemusiken producerad från Sovjets fall till The Strokes debut var hopplöst ironisk; tiden efter Is This It men innan Mac DeMarco präglades av en sötsliskig uppriktighet.
Nu får ni inte tro att allt som är genuint och lidelsefullt är fjantigt, och att allt som är obrytt är fräckt och coolt. Ta bara Pavement, som var ett otroligt oseriöst gäng “chilla snubbar”. De är, och jag säger detta med kärlek, otroligt töntiga. Deras motsats, Silver Jews, kan vara det mest seriösa bandet genom musikhistorien. Ändå har ingen någonsin haft så mycket anseende i scenen som David Berman.
”Du behöver inte se ut som publiken på Terra-spelningar – du kan till och med tillåta dig själv att vara lite rädd för dem.”
Det finns alltså en uppsjö av olika uttryck inom ett och samma begrepp, men för mig finns det bara en som verkligen bemästrat konsten att vara indie: Fille från Mala. Ibland tänker jag på om det är särskilt etiskt att ha honom som idealtyp för vad en ”indiekille” ska vara. Det känns som att jag behandlar min gamla klasskamrat från tätorten som en slags ädel vilde, vars genuina indieessens jag ser på med en sorts paternalistisk blick, ett uttryck för rå briljans under det glansiga mortorhuvudet på Epan. Men ändå – Epan är independently owned, med en stark DIY-anda. Stämningen – lite lätt uppe i varv. Hotet – döden, alltid i framkant. Men mest av allt: Fille lyssnade på det han gillade och brydde sig inte om hur jag såg på hans identitetsutövande. Du behöver inte se ut som publiken på Terra-spelningar – du kan till och med tillåta dig själv att vara lite rädd för dem.
RateYourMusic är inte på riktigt. Killar som raggar på baren genom att säga att de spelar i ett shitgaze-band är inte det heller. Men musik är det. Att ha på sig gräsliga skjortor thriftade på Stadsmissionen är det. Att vara cool och obrydd är det. Att bry sig mycket är det. Att vara trummis i fem olika rockband är det. Att ha lugg är det. Att uppskatta sönderklottrade toaletter är det. Att hänga i en trist liten stad är det. Och att älska att cruisa med Epan till Bob Hund är framför allt det – det är det riktiga, det riktigaste någonsin.
