Slitage på Leoparden i Uppsala

Spänningen stiger alltid när man öppnar den gamla grinden och går in på bakgården där Kulturhuset Leoparden i Uppsala har sitt galleri. Här kan unga konstnärer enkelt ställa ut, och lokalen hyrs även ut till andra spännande kulturevenemang. I Kulturhusets stora lokal bredvid galleriet finns dessutom café och studieplatser. Det är en sprudlande plats, som gör Uppsalas kulturliv rikare. 

I helgen, 7-9 juni, kan Uppsalaborna se konstutställningen Slitage på Leopardens galleri. Jag möter utställningens curator, Signe Munters, i den ännu helt tomma utställningslokalen. Snart ska väggarna kläs i tyg för att motverka rummets naturliga eko, berättar Signe. 

– Folk blir lätt tystlåtna på ekande gallerier, så jag hoppas att ljudbilden ska vara mer behaglig, så folk vågar prata och säga vad de tänker om verken, säger hon. 

Berätta lite om utställningen, vad är det vi kommer få se? 

– Utställningen heter Slitage och har slitage som tema. Tanken är att utställningen ska gå att koppla både till inre och yttre slitage.

Signe förklarar att vissa trådar och poänger i verken även kan kopplas till tid, men skillnaden mellan tid och slitage är inte alltid självklar.

– Temat går att sammanfatta som: när något gör ont eller går sönder, hur lagar man det? Så det är en ganska bred tolkning av slitage i utställningen. Det är fyra olika konstnärer som medverkar. Två av dem har examen i textilkonst från Konstfack, en av dem läser en kandidat vid Trondheims Konstakademi, och den fjärde har gått på Wiks Folkhögskola och har därefter varit så aktiv och nyfiken och utforskat så många olika tekniker att man kan säga att hon är autodidakt, hon har gedigen erfarenhet. Konstnärernas individuella konstnärskap har egentligen inte en uppenbar koppling till slitagetemat utan det är jag som har lagt märke till att deras verk kan ses i det ljuset. Så deras konstverk berättar inte egentligen om den historien i sig, men jag tycker det är spännande att sätta verken bredvid varandra och själv göra den kopplingen. 

Hur har arbetet med utställningen gått till? 

– Mycket i dialog med konstnärerna. Två av konstnärerna bor i Uppsala och har ateljé här, så jag har varit på ateljébesök hos dem och pratat om urval, hur vi ska lösa upphängning och så vidare. Jag har gjort urvalet i starkt samråd med dem. De andra två konstnärerna som är på distans har jag frågat vilka verk som hade varit aktuella i en sådan här sorts utställning, med det här temat. De har då kommit med förslag och jag har gjort ett urval efter det. De har också själva skrivit lite till mig om sina konstverk, vad de är gjorda av för material till exempel, för det kan man inte alltid se. 

Vad har varit det roligaste med att curera en utställning?
– Ateljébesöken hos konstnärerna har varit väldigt roliga, och jag känner mig så otroligt stolt över dem alla. Det har varit så häftiga stunder att få höra dem berätta helt ofiltrerat om sina verk, det ger en helt annan dimension till konsten. I vanliga fall får man ju sällan höra en konstnär berätta om allt den har skapat. Och så har det varit väldigt roligt att så fort någon har förstått att det ska vara utställning här så har de varit så positiva, vilket är jättekul! Det tas emot positivt att någonting händer i stan. 

Vad vill du att besökarna ska ta med sig från utställningen?

– När det händer något i ett samhälle, hur lappar man ihop det slitaget känslomässigt eller i upplevelsebanken? Det kan verkligen leda till att man skapar något nytt, man lagar det, kanske med nya kulturella uttryck. Inte en omstart, men ett nytt sätt att tänka, eller ett nytt sätt att förvalta resurser, eller ett nytt utgångsläge. Slitage är inte bara något dåligt. Om något är slitet eller gammalt eller på något sätt behöver bytas ut så kan man byta ut delar av det och det är det som för oss framåt. Det är svårt att vara i världen när det är krig, terrorism och konflikter som sker, det sliter och tär på människan. Allt sliter och tär på oss, och vi försöker laga det genom att lösa problemen. 

Har du några tips till andra unga curatorer eller konstnärer?

– Tipset är våga vara lite punk! Det är jätteroligt att inte ha en institution eller budget att förhålla sig till. Ett annat tips är att våga blanda olika typer av konstnärliga tekniker, som att till exempel få in mer textilkonst, och inte bara konst på papper, för bilder ser vi överallt. Om du bor i Uppsala är Leoparden jättebra ställe att vända sig till. 

Innan jag går får jag se några fotografier av konstverken som snart kommer pryda det ännu tomma galleriet. Signe pekar ut var i rummet hon kommer placera dem. Innan jag går ut genom den gamla (eller vid närmare eftertanke – slitna) grinden ber hon mig hälsa till alla presumtiva besökare.  

– Välkomna hit i helgen! Öppettiderna är 19–22 på fredag, och 13-20 lördag och söndag. Verken kommer vara till salu, framför allt grafiken får man gärna köpa. 

Slitage visas på Kulturhuset Leoparden i Uppsala 7-9 juni

Curator: Signe Munters

Medverkande konstnärer: Madelene Mhanna, Ulla Marie Ottosen, Sofie Morild Christensen, Ebba Hernström