Slauson Malone 1 visar upp ett storslaget konstnärskap på Clandestinofestivalen
En liten folkskara närmar sig försiktigt scenen i Filmstudion 1. Få verkar veta vad de ska förvänta sig inför kvällens tredje akt, Slauson Malone 1, styrt av den oändligt banbrytande Jasper Marsalis. Ett poppande ljud hörs från högtalarna och på scenen väntar en cello, gitarr och dator bland sladdar och elektronik. Marsalis och cellisten Nicholas Wetherell har ett lugn över sig när de dyker upp. I tystnad tar Marsalis upp gitarren, gör sig redo. Wetherell sätter sig barfota med sin cello och tittar upp mot sin kollega.
Plötsligt bryts tystnaden med en vägg av ljud. De spelar ett långt, intensivt ackord som slår luften ur publiken. Några försöker dansa, vissa blundar meditativt, andra stirrar rakt fram. Stycket är en passande start på spelningen, som visar sig bli oförutsägbar.
Efter ett tag tar det intensiva spelandet slut, och duon går över i bluesiga improvisationer. Kombinationen av cello och gitarr är en vacker sådan, och musikerna har en fantastisk kontroll över stämningen när de spelar. De kan när som helst skapa en spänning och gå från lugn till dissonans på ett ögonblick. Innan man hunnit märka av det så flyter musiken in i favoriten Smile #6. Marsalis röst låter monoton som en robot men känslig när han rappar ”Look like a ghost…”
New Joy från senaste plattan EXCELSIOR gör sig otroligt bra i en så rå och fin akustisk uppsättning. Precis när jag ska sjunga med i bryggan trycker Marsalis på en pedal, och skriker ut orden: ”IT’S ALL A RIIIIDE!” Folk hoppar till och rösten skär i öronen som en kniv. Lika drastiskt blir det lugnt igen och den sköra låten Arms, Amor avslutar stycket och publiken brister ut i applåder. Slauson Malone 1 har över åren rört sig helt fritt mellan hiphop, jazz, popmusik och performance. Det är otroligt spännande att se dem utföra alla dessa experiment live på scen – en känslomässigt intensiv upplevelse direkt riktad mot publiken för att skrämma, trösta och ifrågasätta.
Efter en återgivning av Ornette Colemans stämningsfulla jazzkomposition Peace, samt ett slags samspel mellan cello och dator, kommer vi till stycket med den långa titeln The Flying Africans board mothership Zong! to colonize the new nubian planet called X ”The World laughs as it turns another degree, hotter”. Marsalis hoppar av scenen, och frågar bestämt ”What time is it?” till folk i publiken, en efter en. Ingen hinner svara med mer än ett ord. Han hoppar upp på scenen igen och repeterar med en nästan hotfull ton:“Ain’t no way / Ain’t no space / I ain’t no slave”. Plötsligt snubblar han in i publiken och det där skriket som ger en kalla kårar är tillbaka. Han springer maniskt runt i cirklar och skriker raderna, ramlar och faller ner på golvet medan ingen riktigt vet hur de ska reagera. Framförandet är lika chockerande och förvirrande som det är rörande – en återkommande känsla i Marsalis konstnärskap.
Efter ett hypnotiskt stycke med ett halvt ironiskt bildspel och ett kaotiskt uppträdande av I Hear A New World avrundas allt med The Wake Pt. 3 & 2 – ett fint slut på vad som minst sagt har varit en resa från start till slut. Få artister väcker en sån fascination som Slauson Malone 1 och jag reser mig upp från golvet helt känslomässigt tömd. Detta var utan tvekan en höjdpunkt som jag kommer att tänka på i åratal framöver.
