Skrattattackerna avlöser varandra på Konträr
Janna Granström och Sophie Augot tycks nästan bara leka sig genom Toplessduellen. Och just det imponerar Alice Berg Jansson mest av allt. Wow, bara wow!
Utgångspunkten för Toplessduellen är SVT:s omtalade sexualupplysningsprogram Fräcka fredag, som leddes av sexologen Malena Ivarsson i slutet av 1980-talet, och nu aktuellt i och med SVT:s omtalade dokumentär Sexpredikanten. Ett program som orsakade såväl tittarsuccé som hatstorm, och lades ned efter bara några avsnitt.
En modernare själsfrände till Toplessduellen kan man dock hitta i podden Tills sängs, där Samanda Ekman och Malena Ivarsson under senare år återvänt till samtal om relationer och sexualitet. Där blandas vardagliga dilemman med psykologi, mytologi och jungiansk teori. För den som känner till podden finns flera igenkännbara referenser i föreställningen. Men framför allt fångar Toplessduellen den lätt skeva, performativa och hårt regisserade estetik som präglade 1980-talets tv-produktion på ett skämskuddigt-sätt.
Scenrummet föreställer en tv-studio där människor ringer in med olika frågor. Samtal som rör sig i gränslandet mellan fiktivt material och autentiska inslag från de ursprungliga programmen. Först etableras premisserna, karaktärerna och tv-formatet. Sedan börjar allt långsamt glida ur kontroll. Tv-studions kontorsliknande landskap understryks med höj- och sänkbart skrivbord, projektorduk och ett plastträd täckt av ett skimrande tyg som fungerar som omklädningsrum. På duken visas diagram över mäns och kvinnors beskrivningar av sexlivet, fotografier och allehanda bildmaterial som på olika sätt relaterar till ämnet.
Både Granström och Augot får publiken att skratta högt. Sätten att placera sig i bild, snurra mot kameran eller posera för publiken fångar exakt den dåtida märkliga logik där allt måste synas och signaleras lite för tydligt. Där Sexpredikanten främst tycks vilja lyfta fram de orimliga konsekvenser som programmet fick för Malena Ivarsson personligen, riktar Toplessduellen snarare blicken mot själva produktionen och de lätt galna idéer som låg bakom.
Sophie Augots rörelsevokabulär är fenomenalt. Med stor finkänslighet fångar hon små avslöjande gester som säger allt. Hennes uttryck fungerar som en karikatyr av ett svunnet sätt att agera framför kameran. Ett särskilt minnesvärt inslag – i en programpunkt där förföring är ämnet – poserar Augot i en fågelinspirerad rörelsesekvens där en pingvinliknande fras av utåtvridna ben som mjukt hoppar runt i rummet, föreställande någon slags uppvaktning av både rum, hörn och vägg…
Granströms rollfigur försöker hela tiden följa med, och trots det obekväma att våga kliva in i den roll hon efterfrågas. Där Augot arbetar med kroppen i stort, är det med sin träffsäkra mimik som Granström briljerar. Tillsammans bildar de ett (o)perfekt radarpar. Den ena driver framåt medan den andra, lite harmlöst obekväm, försöker hänga med i svängarna. Deras samspel är så välkalibrerat att publiken stundtals knappt hinner återhämta sig mellan skrattattackerna.
Titeln Toplessduellen syftar inte bara på temat utan också på relationen mellan programledarna. Det finns en ständig spänning mellan dem som både är komisk och plågsamt laddad. Genom åmande rörelser, iscensatta programpunkter, anekdoter och autentiska ljudklipp från 1987 leker de med historien samtidigt som de kommenterar den. Det mest slående är att föreställningen visar hur det går att säga att man ska prata om sex utan att egentligen göra det. Genom det hårt regisserade tv-formatet, med sina tvära kast mellan striptease, statistik och upplysning, blir själva svårigheten att tala om sexualitet synlig, i alla fall med det pedagogiska allvar som kännetecknar folkbildande tv.
Toplessduellen är en kärleksfull hyllning till Fräcka fredag, till Malena Ivarssons modiga och gärning, och indirekt också till den fortsättning som samtalen fått genom podden Tills sängs. Samtidigt ger föreställningen en bredare kommentar om ämnet. Det performativa och regisserade tv-formatet framhävs på det roligast tänkbara sättet. Det skrattas mycket i publiken, sedan ännu mer, och stundtals okontrollerat.
Föreställningen korsar genrer, uttryck och sceniska praktiker till något helt eget. Det är träffsäkert, intelligent och vansinnigt roligt. Framför allt är det ett möte mellan två oerhört skickliga scenkonstnärer som får det svåra att se så enkelt ut.
