Sketschkavalkaden går på rundgång i Teater Moments uppgörelse med den svenska självbilden

Visste ni att Atlantis, den mytomspunna staden som försvann under vatten, har hittats? Och visste ni att den hittades redan på 1600-talet av en svensk forskare utanför Uppsala?! I alla fall om man får tro den göticistiska teori som står i centrum för pjäsen Atlantis Hyperborea skriven och regisserad av Andreas Boonstra. 

År 1653 gjorde sig Olof Rudbeck ett världsnamn när han, blott 23 år gammal, upptäckte lymfkärlsystemet – något som satte Sverige på kartan vad gäller medicinsk vetenskap. Men berömmelsen tycks ha stigit honom åt huvudet. Han lämnade medicinen bakom sig till förmån för “historieforskning”, med målet att ge Sverige en originstory i klass med antikens Grekland. Det är den senare delen av Olof Rudbecks “forskargärning” som varit inspiration till Atlantis Hyperborea. 

Med confirmation bias som ledstjärna guidar pjäsens Rudbeck (Sara Turpin) publiken genom en mycket uppfinningsrik (läs: ovetenskaplig) analyskedja som landar i slutsatsen att Sverige är civilisationens vagga och att förstadiet till vår stormakt stavas Atlantis. Föreställningen är, precis som Rudbecks jakt på Atlantis, lika kreativ som knäpp. I en energisk sketchkavalkad varvas historiska anekdoter med rena rama rövarhistorier.   

Till en början blir jag generad över spelstilen. Ensemblen använder stora gester och förställda röster som i barnteater, och det frekventa dockspelet med toalettpappersrulle-gubbar och kasperdockor spär på Bolibompa-stämningen. Men skådespelarna vinner över mig på sin sida med sitt engagerade spel och väl avvägda självdistans, och snart skrattar min inre 5 åring och mitt vuxna teaterrecensent-jag i samklang. 

Med stark spelglädje kastar sig Amanda Krüger och Alexander Ohakas mellan de olika karaktärerna i pjäsens myllrande persongalleri, medan Sara Turpin står stadigt som den pompöse Olof Rudbeck. Ensemblens tvära kast mellan historiska figurer, från Platon till Drottning Kristina, kröns av Åsa Berglunds Cowburn och Erik Stenberg utsökta kostymer. Till och med dockversionen av Gabriel De La Gardie har fått en omsorgsfullt broderad 1600-tals mundering! 

Tyvärr lyckas inte ensemblen ge riktigt liv åt de flitigt använda dockorna, utan de förblir döda ting i deras händer. Det blir ett problem i en föreställning som till så stor del lutar sig på dockspel för att föra berättelsen framåt. Det krävs mer än att guppa upp och ner med en docka för att hålla publiken engagerad i scen efter scen efter scen.  

På humorfronten är det högt och lågt – snärtiga anmärkningar om nutida svensk försvars- och kulturpolitik får samsas om speltiden med peruk- och dialekthumor. Scenerna som gestaltar den “vetenskapliga” circle jerken mellan Rudbeck, hans kollegor och mecenaten Gabriel De La Gardi är dråpligt underhållande och vassa. De La Gardies kommentar om att Sverige faktiskt har bäst värderingar i världen, påminner om att den svenska självbilden, i kontrast till de vetenskapliga metoderna, inte har utvecklats sedan 1600-talet. 

Redan innan pausen har pjäsen dock hunnit fastna i satirisk rundgång. Merparten av sketcherna bygger på samma premiss – hur sjukt det är att en man som arbetade likt en konspiratoriskt youtube-essä-makare kunde kalla sig för vetenskapsman. Visst är anekdoterna från Rudbecks karriär både underhållande och potenta varnande exempel i en tid där vår världsbild formas av pseudovetenskapliga sociala-medier-profiler. Men när föreställningen är inne på sin tredje timme har anekdot-kavalkaden blivit enformig. Pjäsens text verkar ha fått behålla the director’s cut med allt för många darlings levande. Det är synd, särskilt med tanke på att pjäsens huvudbudskap – att det är fånigt att drömma sig tillbaka till fornstora dar – går att förmedla i mycket kortare format, vilket texten i programbladet bevisar. 

På det hela taget är Atlantis Hyperborea ett godisregn av mockumentära sketcher, väl lämpad för den som gillar rövarhistorier om 1600-talet och lekfulla sceniska lösningar. Tyvärr håller inte tjusningen föreställningen igenom, som väntat när regissören matar publiken med likartade godisbitar om och om igen. 

Atlantis Hyperborea spelas på Moment Teater från 8 november till 17 december