Skammen flätar samman familjen – och galenskapen frigör dem
Anna och Lis-Marie är systrar, men de har få saker gemensamt. Anna är konstnär och broderar konstverk med nål och tråd. Lis-Marie är mamma och pusslar för att alla ska få sin del. Anna jobbar extra inom hemtjänsten och tar hand om gamla människor som hon knappast bryr sig om. Lis-Marie tar hand om deras mamma, men aldrig tillräckligt bra, hon har aldrig tillräckligt med tid.
Mamma Frida är gammal och snurrig och vill ha sina döttrar så nära man kan, men samtidigt behålla distansen man endast värdesätter om man fått mycket ansvar tidigt i livet. Men det är svårt när barndomen och ålderdomen kommer över en samtidigt.
Anna broderar ut sina känslor, försöker trassla upp huvudets miljoner tankar. Bara med nål i handen blir hon lugn i kroppen när smärtan blir vackra mönster. Hon har ont och hon är gul i hyn. Och så är hon förföljd av en kvinnoröst: gammelmormor Ingas röst. De har aldrig träffats, men Anna vet att det är hon ändå. Rösten har ekat genom generationer – genom år av svårighetersårigheter letar sig skammen fram genom ärret. Gammelmormor Ingá vill bli hittad, hennes kropp fick aldrig komma hem.
Sammanflätning är en berättelse om tre generationer med kvinnor. De delar namn och blodsband, men det är aldrig så enkelt. Levnadsvillkoren skapar olikheter släktskapet emellan. Och tiden.
Likheterna finner vi i allt annat, det som kommer inifrån och som ingen utifrån kunnat jaga bort eller tämja. Ett namn som förts vidare i generationer. Ett hantverk som sitter i händerna. En röst som kallar på en när skammen är för övermäktig.
Gammelmormor Ingá tar hand om hushållet på samma vis som hon lärt sig från sin mor. Hon lagar samma mat, kokar kaffe på samma sätt, vet vilka bär som går att äta och hur man lappar trasiga kläder. När Ingá förs till Furunäset i Piteå vet varken maken eller barnen vad hon kommer att vara med om. Flera stora män hämtar henne till sjukhuset och läser från ett papper: hela Ingás namn, som om hon vore anhållen för något och brottet är att hon är galen.
På sjukhuset kommer Ingá att kallas för Ingrid. Ingen talar finska där, absolut inte samiska. På sjukhuset kommer ingen av hennes kunskaper till pass – ingen förstår henne. Läkarna väger, mäter, utreder, medicinerar, badar och straffar. Allt dokumenteras, men ingen kan uttala Ingás namn.
Ingá dör på sjukhuset, det är för dyrt att få hem hennes kropp till Karesuando socken i Ruodosniemi. Kroppen upplöses, men inte minnet.
Ingás dotter Máriánna växer upp utan sin mamma, men hon hör henne i drömmen och när alla tankar snurrar. Hon är rädd att bli galen, precis som mamman, och kallar allt som är ovanligt för tok. Hon tar hand om alla runt omkring sig, även mer eller mindre avlägsna släktingar, när man med vräkningsordrar eller lagstiftningar jagar dem från sin egen mark. Hon lagar mat, uppfostrar, försörjer – men ändå blir skammen kvar. För sin moders kropp kunde hon inte rädda.
Máriánnas dotterdotter Anna omvandlar rösterna i huvudet till vackra konstverk. Galenskapen kan få bo där, hon syr in dem bland trådar och nät; livstråden som löper mellan mamma och mamma. För visst letar även hon efter gammelmormoderns kropp så att den någon gång ska få vila.
Kvinnornas tankar rusar och huvudet är aldrig tyst. Hela tiden jagas de: mäktiga män vill jaga dem ur huset, begränsa renjakten och levebrödet, mäta deras skallar och spärra in dem på sjukhus.
Språket rör sig sömlöst över sidorna, men lämnar ingen oberörd. Kantigheten finns i skammen, i hopplösheten och i hur karaktärerna försöker få fatt på det som är flyktigt och tragiskt. Kan man ärva sin moders skam, som man ärver ett namn? Eller ett ting? Finns släkthistorien, alla svar, i själva verket bland trådarna, tygerna och färgerna.
Som läsare blir man medveten om hur släktband kan bindas genom sysslor, genom att skapa något som består när man själv är borta – både själva hantverket och tingesten. Anna kan många, många år senare knyta an till sin gammelmormor som också broderade och sydde. På så vis säger broderiet mer om henne än ett foto. Tårar kan lämnas i ett tyg, blod från ett nålstick.
Kläder, vävda mattor och bonader kan vara ett sätt att visa stolthet för sin familj, men kan på samma gång vara ett sätt att visa kärlek: “Klä dig varmt så att du inte fryser, jag gör dig en mössa.” Hela tiden finns tråden som binder och aldrig släpper. Det gör nytt, vackra hantverk, men lagar också det som är trasigt. Binder samman och lappar, vårdar. Kanske får man syn på sig själv i sin mormors broderier. Kanske broderar man vidare och skapar något nytt.
Sammanflätning är en drabbande läsning som dröjer sig kvar långt in i själen. Det är en berättelse om att fortsätta söka och om att slutligen få säga farväl.
