Silverkulten

Silverkulten

Göteborgarna i Silverkulten sammanfattar olycka, ångest och tristess i sitt tungt gitarrbaserade, råa men ack så trallvänliga självbetitlade andra album.

För någon som är bosatt i Göteborg går det inte att sticka under stol med att stadens karaktäristiska tristess legat som ett duntäcke över oss de senaste dagarna. Förutom att gatorna nästan gapat tomma som ett resultat av covid-19-hysterin har vi mötts av traditionsenligt dassigt väder, en 5–6-gradig temperatur och helgens lite för många Pripps Blå, som även denna söndag resulterat i en bakfylleångest från helvetet på Andra Långgatan. En tristess som blivit lika förknippad med staden  som spårvagnar och regn i sidled, och som återfinns i flertalet former av musik, allt från Broder Daniel till Hanna Järver. Men även om det var snart tolv år sedan de förstnämndas sista ackord någonsin ringde ut över Slottsskogen sjunger ännu inte den så kallade göteborgspoppen på sin sista refräng. Det är åtminstone vad Silverkulten har bevisat med sin självbetitlade andra fullängdare.

Silverkulten bildades ur punkscenen i Göteborg och albumdebuterade 2018. De gjorde sig snabbt ett namn när deras allsångsvänliga och råa sound belönades med ”årets indiedebut” av nättidningen HYMN. Två år senare blir vi presenterade uppföljaren. På sitt självbetitlade andra album har Silverkulten någorlunda släppt på de ösiga Masshysteri-influenserna och vidtagit en något mer dödspoppig och radiovänlig ljudbild. Vilket resulterar i nio EXTREMT trallvänliga men ändå så ärliga låtar som målar upp en otroligt detaljerad bild av ångest, misär och känslan av att slösa bort dagarna med att dricka folköl och hata sin hemstad.

Innan skivan släpptes bjöd bandet på smakproven Vit Flagg och Svalorna. Två ordentliga indiebangers som här får stå för skivans första anslag. Men skivans bangers slutar inte där, då i princip alla låtar förmedlar starka refränger och besitter en viss hitpotential, vilket kan vara ovanligt inom alternativ musik som denna.

Inklusive de tidigare nämnda spåren, förmedlas två starka låtar till i form av Inget spelar roll och Försommar living, innan tempot stannar upp på spåret Månen. En avskalad och kanske lite självironisk punkvisa i dur, som inte bara fungerar som en vilopaus på skivan utan också som förmedlare av den textrad jag personligen anser förklarar dess tema bäst: ”Fredag, har inget att göra. Kaffe folköl och en cigarett…”

Efter detta bjuds man som lyssnare på fyra minst lika kraftfulla låtar som innan, och skivan avslutas i ett upptempo med den hoppfulla och tillbakablickande Kallebäck.

”Kulten” lyckas balansera sin stil på en perfekt nivå mellan hårt och poppigt. Men de dansar även konstant på den snara gränsen mellan hoppfullt och totalt ångestladdat, mellan att beklaga sig över, och göra satir på, sin egen ångest. Vilket inte bara framhäver en ordentlig kraft i samtliga låtar utan, trots deras mycket enkla musikaliska ljudbild, också en tydlig variation mellan låtarna. Även om det närmsta som skivan kommer till något experimentellt är bongotrummorna i refrängen på Vit Flagg. Annars förhåller sig bandet till det klassiska indiereceptet: gitarr, trummor, bas och attityd. Ett recept som även den klassiska göteborgspoppen följt. Huruvida Silverkultens utmärkta debutuppföljare bevisar att denna specifika musikstil lever kvar i allra högsta grad, eller om denna skiva är dess egen begravningshymn, återstår att se. Oavsett vad, är det inte mycket som passar bättre till den tristess och bakfylleångest vi upplevt de senaste dagarna.