Show Me The Body förenar genom att provocera

Folk har stadigt börjat rulla in i scenlokalen Kollektivet Livet på Stadsgårdsterminalen, för att se Show Me The Body. Bandet som har tänjt på gränserna i New Yorks hardcorescen är kända för sin experimentationsförmåga och kaotiska livespelningar. Skaran som samlas består av punkare och fans som blickar mot scenen där en banderoll föreställande tre brinnande kistor hängs upp.

Lamporna släcks och en dov, olycksbådande synt kryper genom rummet. Frontmannen Julian Pratt stretchar och värmer upp som inför ett träningspass innan han börjar pratsjunga Out of Place – en intim och stämningsfull introduktion. Publiken rör sig närmare för att urskilja bandet i mörkret. Jag hinner gå från taggad till nervös när ljusen tänds och Pratt ropar “Stockholm! Show me what the fuck is up!”

”Trots att det är sista delen av bandets Europaturné så har de fortfarande energin – och Pratt stämbanden – att ge sitt allt”

Innan jag hinner reagera har publiken delat på sig och börjar springa runt på golvet och knuffas till Boils Up. Jack McDermotts trummor slår som pistolskott till Harland Steeds morrande bastoner. Pratt är en fängslande frontman – han får något hotfullt i blicken, springer runt på scenen, slår med näven i luften. Hans djupa, stöddiga rop rör sig från magen upp till halsen när han övergår i djuriska skrik. Trots att det är sista delen av bandets Europaturné så har de fortfarande energin – och Pratt stämbanden – att ge sitt allt.

Jag skriker med i Food From Plate från sidan av scenen, men blicken följer varsamt moshpiten intill mig. Det är fortfarande ett relativt litet gäng som springer runt. De flesta i publiken står, som jag, försiktigt i sin halvcirkel och tittar på. Pratts sätt att lätta på stämningen är inte genom att vädja, utan han möter hånfullt publikens blick och gnuggar sig i ögonen, som en stor gråtande bebis. “You scared of the children in the front?” frågar han. “Are you scaaared?”

Han visar sig ha en poäng. Vad bandet erbjuder är inte något att vara rädd för – hur konfrontativa de än må vara. När jag innan spelningen pratar med bandets vän Noble Spell i merchbåset så beskriver han just detta. När allt blir dyrare, säger han, och ens skattepengar går till krig, så behöver man rum att uttrycka ilskan som bildas. SMTB är en inbjudan att möta varandra och förenas i sina frustrationer.

Och vad roligt det är att släppa loss! Pratts hånande lättar på stämningen, och fler hoppar in i leken. Han tar av sig sin bomberjacka och plockar banjon som har blivit en signatur för bandets vassa stämma. Jag krockar med folk i publiken, lyfter upp dem för att crowdsurfa, och ropar orden i Loose Talk: ”Love and respect / Come and fuck with the set!”

Bandets första Stockholmsspelning är en ynka halvtimme lång, men till fansens lycka är den fullproppad med favoriter. Låtarna från Dog Whistle är personliga höjdpunkter, och mellan kollisioner märker jag hur andra omkring mig sjunger med i Arcanum. Introt till Camp Orchestra höjer spänningen ännu en gång, med banjon som är halvt melankolisk, halvt sinister. Publiken höjer näven och enas i orden “Take from me / What you need… And no work / Will set you free. Precis innan låtens klimax bryts det av, och de spelar sin största låt, den nedstämda, cyniska och otroligt sårbara Metallic Taste. Rummet stannar upp och sjunger varje ord i den desperata texten om hyror, förlust och våld. Orden hinner precis landa i rummet innan de klipper tillbaka, rätt in i Camp Orchestra. 

“I wanna remind y’all man, we’re here to upset you!” säger Pratt efter ångvälten som är Badge Grabber. “This is for liberation!” Spelningen avslutas på topp med ett tungt och skränigt medley av USA Lullaby och Body War. Pratt rynkar på näsan, slår mikrofonen mot skallen, skäller som en hund. Noble Spell dyker upp på scen och framför första halvan med en otrolig energi. När alla har som roligast tar bandet farväl med ett snabbt “Thank you we’re Show Me the Body!” De går av scenen och försvinner innan folk hinner tacka dem, som om de inte precis vänt upp och ner på hela stället.