Sense and Sensibility tappar Austens satir och ironi
Sense and Sensibility är den allra senaste filmatiseringen i en lång tradition av Jane Austen-filmer. 1995 regisserade Ang Lee Emma Thompsons manus i vad som har kommit att bli en klassiker i Sense and Sensibility-bearbetningar. Nu, en generation senare, är det Georgia Oakley som tar sig an Diana Reids manus. Produkten är en serie vackra bilder med skarp dialog, men inget mer. För trots skådespelarnas riktigt starka prestationer är frågan om filmen förstår att Jane Austens roman, ja, hela hennes oeuvre, går ut på mycket mer än bara romans.
Arnaud Potiers fotoarbete i filmen är vackert. Bilderna är som tagna ur tavlor, och användningen av 35mm analog format är tydligt. Ljussättningen framstår som naturlig. I kvällsscenerna är det som att enbart levande ljus står för det vi ser, något jag inte har sett sedan Joffés The Mission, Formans Amadeus och Kubricks Barry Lyndon, alla gjorda på sjuttio- och åttiotalet. Det är intimt och mysigt. Bilderna påminner om den nederländska guldålderns tavlor.
Dock blir det ibland så mörkt i kontrasten att det är svårt att se bakgrunden. De bruna tonerna och avmattade färgerna, som för tankarna just till den nederländska guldålderns måleri, fungerar fint för att skapa en intim känsla, men tar ibland överhanden – och det får mig att ifrågasätta vad filmen vill uppnå. Rembrandt dog över 120 år innan det 1790-tal som filmen ska spegla. Samtida måleri ger oss en vibrerande värld av färg i jämförelse. Det finns ingen lag som säger att det är fel att inspireras av andra epoker, men vad fyller det för funktion?
Svaret är att Georgia Oakley tolkar Sense and Sensibility som ett verk där komedi inte har en plats. Det är sorg och ängslighet som ska dominera, krönt av två fina kärleksberättelser. I Diana Reids manus har vissa berättelser skrivits om och komprimerats, inte som en konsekvens av filmmediets begränsningar, utan snarare för att göra karaktärerna mer sympatiska för en ung och modern publik.
Edward Ferrars (George MacKay) ungdomsmisstag förvandlas till ett hederligt val. Samtidigt blir åldersglappet mellan Marianne Dashwood (Esmé Creed-Miles) och Colonel Brandon (Herbert Nordrum) ihoptryckt. Brandons agg mot Willoughby (Frank Dillane) baseras på ett direkt triangeldrama via den äldre Eliza snarare än via barnet. Alla karaktärer, förutom möjligen Fanny Dashwood (Stacy Martin), framställs som sympatiska. Det finns en viss nyans i dem, men inte den som faktiskt understryker Austens teman.
Fokuset hamnar främst på kärleken som växer mellan parterna, snarare än den ironi som Austen själv använder för att blottlägga hur den ”kärlek” vi tror oss se egentligen är en produkt av en strukturell fälla. Att Edward framstår som en hederns stjärna urvattnar att hans misstag i romanen är mer på måfå än i hederns namn. Hans agerande är en produkt av hans frihet som man – något alla kvinnor i hans närhet måste förhålla sig till. Detsamma gäller åldersskillnaden som utraderas. Austen skriver ironiskt att Marianne underställer sig den livsstil som blir hennes med Brandon.
Den mörka tonen i boken är just den ton som filmen missar. I stället serveras vi en söt romans där kvinnor går runt med oborstat och utsläppt hår (big no-no) och män med nakna nackar (big no-no).
Det känns som att produktionen velat göra en film som försöker hålla sig nära känslan av historia, men som samtidigt inte vågat behandla berättelsen för vad den är. Det blir en Gen-Z-försköning av Austen: en film gjord av den som läste boken men inte riktigt tog sig tiden att analysera den. Det är en vacker film, och ibland rörande, men utan själ – utan den satir och ironi som utmärker Austens storhet.
