Selma Brodrej: ”Jag är väldigt nyfiken på hur de har det – männen”
Pojkarna hamnar efter i skolan, männen hittar ingen att dejta. Isoleras han för att han har odlat denna livsstil och dessa värderingar eller anammar han livsstilen och värderingarna för att han är isolerad? Varför slåss han? Vad ska man egentligen med en kille till?
– Det är mörkt. Det är så mörkt, säger kulturjournalisten Selma Brodrej när Lovis Bratt Deland möter henne för att prata om nyutkomna Testosteron.
Hon är fin. Inte bara för att hon är sen, Selma Brodrej är också en ung kvinna med debutant-glow och bra klädstil. Det låter kanske som att jag smörar, men någon måste ju sälja in henne. För själv skriver hon så här:
“En kvinnlig sexsymbol är sällan över 27 år gammal, något jag blir alltmer medveten om ju äldre jag blir. Vad gäller sexuell utstrålning i allmänhetens ögon har jag redan peakat.”
Testosteron säljs in som en mansbibel med Okeanos antika torso i sten på omslaget. Men namnet till trots rymmer den en hel del resonemang om både kvinnor och samhälle också. Essäerna är döpta till “Sport”, “Innekillar och utekillar”, “Judges want to fuck young girls”. och “Satisfyer pro”. Vissa av dem kan man kanske gissa sig till vad de ska handla om, medan andra börjar med en anekdot som sedan silas ned till samhällskritik.
Varför finns det fortfarande män som använder våld för att kontrollera kvinnor? Är det problematiskt att vilja bli slagen i sängen? Isoleras han för att han har odlat denna livsstil och dessa värderingar eller anammar han livsstilen och värderingarna för att han är isolerad? Vad ska man egentligen med en kille till? För att hitta svar på några av samtidens mest svårknäckta nötter, pun intended, återkommer Selma Brodrej också till sig själv, både som stökig tonåring och städad vuxen. Båda lika storögda.
– Det känns som att jag stundtals nästan gått in i något method acting-liknande, säger Selma Brodrej.
Berätta!
– Jag har spenderat väldigt mycket tid med män som jag kanske inte skulle närmat mig annars. Det har funnits en väldigt stor fascination som spillt över åt lite olika håll.
”Jag har hört av mig till bekanta som jag på ryktesväg hört är våldsamma, och frågat om vi kan dricka öl”
Männen, killarna och pojkarna man blir presenterad för i Testosteron är olika varandra. Från Selma Brodrejs högstadietid får vi träffa den våldsamma, påtända och oberäkneliga A. Han uppenbarar sig i minnen. Från nutid finns också J – en incel som fördomar till trots visar sig vara en “gullis”. Han får tala för sig själv tack vare intervjuer. Vidare har Selma Brodrej också tagit kontakt med mediemän, en cancellerad vän och andra som skulle kunna sitta på svar.
– Jag har hört av mig till bekanta som jag på ryktesväg hört är våldsamma, och frågat om vi kan dricka öl. På det sättet har jag hamnat i sammanhang jag annars inte brukar hamna i. Den bubblan jag befinner mig i nu innehåller ju i princip inget våld. Förutom när någon ifrågasatte om min kompis verkligen hade läst alla Proust-böcker, och han blev upprörd och började knuffas.
Det är en helt annan Selma Brodrej som har skrivit boken än hon som figurerar i den. Den unga, kicksökande och skolkande tonåringen återkommer ständigt med nya trauman som hon inte förstår allvaret i förrän hon tio år senare sätter sig ned för att skriva.
– När jag började gymnasiet försökte jag distansera mig jättemycket från allt från högstadiet, för att passa in bland södertjejer med akademikerföräldrar.
Du nämner den mystiska, snygga och damaged huvudkaraktären “Marissa” från teveserien O.C. som en tonårsidol. Var gick du i gymnasiet?
– Kärrtorp.
Det fanns inget som lockade med att vara en ensam, men mystisk Marissa i Kärrtorp?
– Nu i efterhand kan jag verkligen ifrågasätta varför jag inte tog den rollen haha. Men då kändes det för viktigt att passa in.
Kanske closure för din inre Marissa att du dricker öl med problematiska killar?
– Ja men lite så! Under hösten när jag skrev som mest intensivt så kändes det lite som att jag kom tillbaka till mitt högstadie-jag. Helt plötsligt hade jag ändrat min livsstil och umgicks med andra kretsar. Det var ju lite schizofrent.
Utöver Marissa nämner du också serien Girls och Lana Del Rey. Hur viktigt är det med förebilder för kvinnor egentligen?
– För mig har de varit jätteviktiga. Jag har ju, vilket är både en blessing och en curse, typ ingen distans till kultur känns det som. Vissa kulturella verk kan drabba på mig på ett sätt som gör att jag bara vill gå upp i den, bli som den.
Är det kvinnligt kodat? Förutom Andrew Tate då nämner du ingen tydlig motsvarighet för män i boken.
– Nu gissar jag, men det känns som att populärkulturen de senaste tio kanske åren har varit så jävla bra på att skildra komplexa kvinnor ur flera perspeketiv, men att det kanske inte finns lika många manliga roller att inspireras av? Jag tror att Larry David har inspirerat många män, jag kan se hur de för sig; ivriga gester och drar en viss typ av skämt. Det finns verkligen Seinfeld-killar. Men det är inte riktigt samma sak.
Och det är inte bara i kulturen männen blivit omkörda. I Testosteron kan man också läsa om hur unga killar halkar efter i skolan, och hur de lite äldre inte dejtar. Trots de enligt Selma Brodrej uppenbara problemen avvisas de som säger ifrån som incels.
– Jag tror att vi läser män som klagar ganska motvilligt, och har en tendens att raljera eller se det som att de antingen klagar i onödan eller att det är rätt åt dem. “Nu är det eran tur att lida, kvinnor har haft det dåligt sedan…forever. Det är rätt åt er att smaka på er egen medicin”.
Hade du skrivit den här boken även om du varit snubbe?
– Nej, uppenbarligen inte. Då hade väl någon gjort det nu? Det är också något som bekräftar tesen – ingen kille har skrivit en sån här bok. Jag vet ju, jag har pratat med många män när jag skrivit, och flera av dem har sagt att de inte vågar uttala sig.
Selma Brodrej berättar att en stor del av redigeringen bestått i att ta bort brasklappar.
– Jag står ju för det jag skrivit, men vissa delar känns extra läskiga, bland annat den som handlar om ifall man kan förlåtas eller bli ren som förövare.
Testosteron gör ett försök att färglägga gråzoner. I kapitlet “Bikt” skriver Selma Brodrej om offer och förövare, både utifrån egna upplevelser och statistik.
“Jag tror vi tjänar på att bli både mer och mindre dömande mot de sexuella förövarna. Vi måste klara av att se dem för vad de är: en del och ett resultat av det samhälle vi lever i. Att avfärda dem som sjuka avvikelser gör bara att de hamnar i ett ännu större utanförskap, vilket sällan är vägen till förändring”
– Vi vill ju gärna göra det rätt enkelt. När vi diskuterar sexuella övergrepp ställer vi sällan frågor som: Vad ska man göra när en kompis begår ett sexuellt övergrepp?
”Det kommer inte stanna bara bland männen”
En bok senare har Selma Brodrej fortfarande inte fått svar på allt hon undrar. Kanske finns inga, eller så gör det det. Bara att de som sitter inne på dem inte hörs.
– Jag är väldigt, fortfarande, väldigt nyfiken på hur de har det. Männen. Hur de tänker. Jag saknar en person som inte är typ, Ivar Arpi, som skulle kunna uppmärksamma de ganska farliga problem som män drabbas av, och som jag tror kommer att spilla över på hela samhället. Det kommer inte stanna bara bland männen.
Spilla över – hur då?
– Jag tror ju till exempel att det vi ser nu med gängkriminalitet absolut hör ihop med att det går skitdåligt för killar i skolan. Det är ett problem som satt skräck i hela Sverige, och man pratar om det som att det handlar om invandring eller lag- och ordning. Men jag vill diskutera det här ur ett könsperspektiv.
Hon lutar sig fram och sätter armbågarna på bordet.
– Du frågade om jag hade lärt mig något, och på tal om gråzoner – de här killarna som verkligen hade ett överläge gentemot mig när jag var tonåring, det har varit svårt att inse att det ju är de som är förlorarna. Jag vet inte ens om de lever.
Känns det som revansch?
– Nej, det känns sorgligt bara. Det är mörkt. Det är så mörkt.
