Londonbandet Dry Cleaning spelar postpunkig indierock som kretsar kring Florence Shaws spoken word-levererade texter. Secret Love är gruppens tredje album och behåller mer eller mindre samma sound som dess två föregångare. Gitarr, bas och trummor backar upp Shaws pratsjungna poesi, som för det mesta rör sig mellan cynisk och nonchalant. Typiskt brittiskt, med andra ord.
Kombinationen av associativ impressionistpoesi och indierock har gjorts förut. Men det är som om Dry Cleaning varken vill gå för långt åt det skotska 00-talsbandet Life Without Buildings håll och brista ut i expressiv sång, eller åt The Falls Mark E Smiths råa bitterhet. Även om det måste erkännas att den brittiska dialekten är som gjord för spoken word blir det över skivans gång lite mjäkigt. Ibland gifter den sig fint med Shaws ord, men i andra stunder, som när hon försöker sig på en sorts lågmäld sång, blir det underväldigande. Kvaliteten på Shaws texter innehåller även den många toppar och dalar. Kanske tillhör det impressionismens natur, att kasta saker mot en vägg och se vad som fastnar, vilket onekligen har sin charm. Även om det stundvis kan kännas lite som en tankeprocess man inte riktigt får ta del av, är det skivans största styrka. Man vet aldrig riktigt vart hon är på väg, och låtarna rör sig inte sällan i flera olika riktningar.
Däremot hade nog Shaws texter gjort sig bättre om de fått sällskap av intressantare tonsättningar. Naturligtvis är det rätt att sätta texterna i centrum, men de enformiga riffen och simpla basgångarna är lite väl mycket av ett eko av gångna tiders engelsk rock. Oftast gör de inte mer än att släpa efter Shaws röst – några musikaliska överraskningsmoment hade varit välkomna. Det känns heller inte som om gruppen gjort sig någon större möda att utveckla sitt sound från de tidigare albumen. Tyvärr blir musikernas bidrag mest en rätt oförarglig britpopnostalgi.
Med det sagt finns det absolut tillfällen där triangelkombinationen text-röst-musik faktiskt klaffar. På Cruise Ship Designer får ledan i att göra något så banalt som att designa kryssningsfartyg (“I need to serve a useful purpose / I desire very much a place in society / So designing cruise ships is my pastime”) verkligen träda fram i balansen mellan den monotona sången och de repetitiva riffen. Evil Evil Idiot lyckas få till en mörkare ljudbild, vilket skänker en helt ny tyngd och innebörd åt Shaws ord, Let Me Grow and You’ll See the Fruit en betydligt ljusare.
Om det är någonstans Dry Cleaning kan göra skillnad är det nog i att inspirera andra band att vara lite aviga. Man måste ändå respektera de som aktivt skriver låtar som inte går att sjunga med i. Banden som gör uppror mot trallvänligheten. Shaw är en viktig företrädare för en unik teknik som förtjänar att utvecklas och tas på ännu större allvar.
