Schyfferts metapjäs river ner skratt på gott och ont

Det är uppsluppen stämning i salongen på Scalateatern där TV4-kändisar och vanlisar skvallrar om kvällens debuterande teaterregissör Henrik Schyffert. Det viskas att han är så nervös över premiären att han har stannat hemma. “Men han är så förbannat begåvad, Schyffert, så föreställningen kommer ju flyga!” säger någon. 

“Visst är han begåvad”, instämmer herren bredvid. Men sen lägger han till: “Det finns bara ett problem med Schyffert, och det är att han är en sån jävla sosse!” 

Slutspelat – “ett komiskt sorgearbete” skulle visa sig innehålla både begåvning och sosserier – så långt får jag ge herrarna rätt. Men det där med att Schyffert skulle ha ringt återbud till sin egen premiär var bara ett rykte. Han var på plats och fick ta emot de premiär-obligatoriska stående ovationerna tillsammans med sin ensemble. 

I Slutspelat möter vi Marie Göranzon och Krister Henriksson som, i rollerna som sig själva, sitter och hänger i ett båthus, aka green room till TV-programmet Renés Brygga. De är inbjudna för att göra promotion för pjäsen Slutspelat – text och regi Henrik Schyffert – som snart har premiär på Scalateatern. (Hörde jag någon säga ”meta”?) I väntan på sin intervju surrar Göranzon och Henriksson om Dramaten-skvaller, skådislivet och den kulturlösa samtiden. 

Det är inte nyskapande, men det är roligt. Nonni Ardal lyser i rollen som valpig produktionsassistent, komplett med mullet, mobilberoende och en vag framtidsplan att jobba med content. Henriksson tecknar ett trovärdigt självporträtt av divan Krister Henriksson. Än frågar han, förment självdistanserat, varför Marie och inte han har tilldelats Vasa-ordern för sin konstnärliga gärning, än himlar han med ögonen över prodassets oförmåga att förstå sarkasm. Göranzon gör en rappkäftad Göranzon som låter dräpande kommentarer regna över kollegan och hela teater-Sverige. Varenda replik levereras med en timing värdig Schyfferts skämtskrivar-legacy. Det är rena rama Roast på Scala!

Texten är precis som man kan förvänta sig i en pjäs signerad Henrik Schyffert. De ironiska replikerna står som spön i backen. Efter två tredjedelar av föreställningen kommer det för Schyffert obligatoriska allvarliga partiet som ska ge djup åt komedin – en kort monolog om prekariatet. Pjäsen rundas av med ett forcerat replikskifte om individualismens felslut, att ensam minsann inte alls är stark. Sossigt värre!

I egenskap av dramatiker och regissör finns det dock ett större problem med Schyffert än att han är sosse – nämligen hans låsning vid ironi som komiskt grepp. Göranzon och Henriksson skvallrar om Schyfferts platta regikoncept “Släpa upp två gamla skådespelare på scen som sitter och ältar sina liv… Det är så det ska vara nuförtiden!” Göranzon ondgör sig över att samtidens recensenter precis som regissörerna saknar yrkesstolthet. Recensenterna har slutat analysera pjäser, utan knattrar bara ner ofärdiga tankar i mobilanteckningarna, i taxin påväg hem från teatern. Henriksson undrar högt vad Slutsspelat kommer att få för recensioner. Ja du, Krister, den som det visste… 

Samtalet går i ironisk rundgång. Vad är egentligen en skådespelare, frågar skådespelarna sig. En narcissist? En outsider? En nymfoman? Någon som älskar att ljuga? Eller någon som spelar teater, därför att den inte kan göra något annat? Visst river dialogen ner skratt från publiken, men sarkasmen ligger som en filt över replikerna och hindrar karaktärerna från att faktiskt utforska den djupare innebörden i skådespelarens roll. Schyffert hade tjänat på att ta efter sin polare Fredrik Lindström genom att ställa sig frågan: “Vart är vi på väg?”

Föreställningen får nerv först när Henriksson blir provocerad av att den obildade produktionsassistenten (som varken känner till Samuel Beckett eller Kurt Wallander) uttrycker skådespelarambitioner. Henriksson lockar in honom i en cynisk maktlek kring ett selftape, men mobbningen får ett tvärt slut när produktionsassistenten brister ut i en monolog om gig-ekonomin. Detta abrupta brandtal får mig att inse varför sarkastisk humor har fått dominera resten av föreställningen. Om en skådespelare är någon som spelar teater för att den inte kan göra något annat, är en ironiker någon som ironiserar för att den inte kan göra något annat. 

Pjäsens slut blir trevande existentiell då skådespelarna filosoferar om sin oförmåga att lämna teatern på teatern och att livet är att gå från roll till roll. I hate to be that pretentious bitch, men Bergman gjorde det bättre. För den som vill se skådespelare i existentiell vånda med teatern som metafor för de mänskliga levnadsvillkoren rekommenderar jag att man streamar Fanny och Alexander. För den som är sugen på skådis-bantering och sarkastiska replikskiften om vad som är bra teater, kan man gott och väl se Slutspelat. Men vad vet jag – jag är ju bara en kulturlös Gen Z brud som knattrar ner min recension i mobilanteckningarna, i en Bolt påväg hem från Scalateatern. 

Slutspelat spelas på Scalateatern fram till 28 april