Satyrernas stad
I Caspian Florbys suggestiva reseskildring speglas Rom genom Satyricon – en antik berättelse om begär, makt och förfall. Bland ruiner och regnblanka gator rör sig berättaren genom en stad där historien känns levande och där gränsen mellan då och nu långsamt löses upp.
Rom är en obscen stad. Så fort jag lämnat flyget slås jag av den varma luften. En vind kommer mot mig som ett fuktigt andetag, det luktar rök.
*
Jag reser med en vän. Han har lånat mig sin favoritbok Satyricon. Ett absurt verk från antiken som handlar om två unga män som tävlar om en vacker pojke vid namn Giton. De slåss om hans kärlek och reser mellan olika delar av romarriket. Den största delen av boken utspelar sig under en enorm middagsbjudning, där slavar underhåller gästerna och maten serveras på fat fulla av fåglar och russin och vin. Den är mycket fragmenterad, läsningen blir främmande och febril.
*
Vi släpar oss till Colosseum, kolonner efter kolonner tornar upp sig över oss. Vi slussas genom byggnaden som fångar i ett läger. När jag försöker gå tillbaka för att se utsikten bättre ropar vakterna att man bara får röra sig framåt. Ödlor krälar längs väggarna, och min vän berättar om den vansinnige kejsaren Commodus som njöt av att skjuta huvudet av strutsar med specialtillverkade pilar. Det finns hemliga falluckor där lejon kröp upp på scenen för att slåss mot gladiatorerna. För ett ögonblick hör jag deras frustande fradgande strid, innan ljudet överröstas av några amerikaner som sett en fiskmås och vill ta bild på den. Vid utgången möter jag en katt, dess ena öga är sönderrivet. Den har nog varit här i tusen år.
*
Forum Romanum, jag står inför Caesars grav. Vestalernas hem, oskulder vars största uppgift var att hålla den heliga elden vid liv. Här fanns tempel, basilikor och smycken och guld. Kyrkan har tagit allt. Kors har hängts upp i de antika templen, statyerna av brons smälts ned och gjutits om till krucifix. Resten av skatterna har pressats samman in i Vatikanen. Allting här är ödelagt.
Himlen hänger tung, redo att spricka. Sedan kommer regnet. Luften förändras, och en spänning strömmar fram. Regnet rinner längs korintiska pelare och statyerna nedanför. Fukten ger liv åt deras hud, och de tycks bjuda ut sig inför våra blickar. Vissa av dem har utmanande uttryck och putande läppar, andra tycks blyga. De skyler sig som offer, oförmögna att röra sig och fly.
*
Regnet fortsätter, jag har fel kläder. Kullerstenen glänser och vattnet tränger igenom mina skor. På gatorna ropar män som försöker locka in mig på olika restauranger och den våta folkmassan pressar tätt inpå oss för att undfly regnet. När vi kommit hem och lagt oss hör vi tjutande röster nedanför. En insekt sätter sig på väggen ovanför min säng.
*
Utanför Vatikanen, vi bor bara några kvarter bort. I kön står en kille och gestikulerar mot oss, vad försöker han säga? Han är obehagligt lik beskrivningen av Giton i Satyricon. En märklig känsla av overklighet kommer över mig. Nu säger han något vi inte förstår. Kanske är det polska eller holländska, det är svårt att höra med allt ljud. När vi kommit in skyndar han sig bort men fortsätter hålla ögonkontakt med oss. Han ser nästan övermänsklig ut, ansiktet skulpterat som om han vore gjord av marmor. En katolsk ängel som stigit ner för att omvända oss eller tvinga oss till bikt. Vi följer efter honom tills han går upp i rök mitt i en korridor av renässansmålningar.
Museet tycks aldrig ta slut, mina glupska ögon matas med skatt efter skatt. Jag trycks fram i folkhavet, det är dystopiskt. Det utspelar sig som en scen ur en krigsfilm, där folket tvingas fly genom trånga gränder, bara att det sker mot en fond av fresker och gyllene stuckaturer. Statyerna bär vilsna uttryck, undrande hur de hamnat i detta fängelse av guld. Deras tuktade kroppar, nakenheten som i går framhävdes i regnet är i Vatikanen förträngd. Deras kön vandaliserade, dolda under fikonlöv av gips.
*
Vi sitter på tåget till Pompeii. Det är gammalt och slitet, flera turister kommer fram och frågar mig på bruten italienska om de är på rätt tåg. Till och med några svenskar, de verkar tror att jag är härifrån. Landskapet utanför myllrar av övergivna hus, nybyggda ruiner. Vissa kan inte vara äldre än tio år gamla. Man kan nästan tro att Vesuvius fått utbrott igen, att alla begravts i aska och lämnat efter sig spökstäder av tomma lägenhetskomplex.
Lyra, kummin, nässelstång. Pompeiis gator är vindlande labyrinter. Badhus, aristokratiska hem och rum till slavar. En öppning i väggen leder till ett tempel där man offrade djur. Utgjutet getblod, längs marken en rännil där det kan rinna. Efter ett tag syns färre och färre människor, museet stänger snart. Vi är nästan ensamma. Då uppenbarar han sig igen, killen som vi såg i Vatikanen, längst ner vid vägkorsningen. Han skrattar och försvinner bakom ett hörn. Vi skyndar efter innan vi inser att vi hamnat fel. Plötsligt står vi inför Lupanar, världens äldsta bordell. Väggmålningar föreställande kvinnor och män i vilda lekar. På väggen står det ristat “Hic ego puellas multas futui”. Här tog jag många tjejer …
*
Ännu en espresso, vi hamnar på franska bokhandeln och så ännu ett museum. Jag har blivit yr av alla tavlor och skulpturer. Jag är mätt, det är för mycket att ta in. Vi stannar länge framför en staty föreställande en satyr, eller kanske är det Pan. Han befinner sig i mitten av en virvlande dans, och när jag ser på honom går det upp för mig att denna stad är farlig. Den gör sitt bästa för att befria en från alla gränser.
*
Sista dagen, varning för extremt väder. Det är alltså storm och vi kan inte gå ut. Plånboken är tom, vi lever på tre små bröd vi stulit från en restaurang dagen innan. Stormen och den andaktsfulla fastan ger tillbaka lite den religiösa känsla jag förväntat mig att känna här.
*
På flygplatsen ser vi en kille som för ett ögonblick liknar den som hemsökt oss. Vi går nästan fram och börjar fråga vem han är och vad han ville säga. Han möter våra blickar, stirrar blankt och undrande innan han vänder ryggen till. Det var någon helt annan.
