Den amerikanska musikern Sasami Ashworth, eller SASAMI, är kanske mest känd för att ha varit medlem i rockbandet Cherry Glazerr. Men efter två soloalbum börjar hon nu bli igenkänd mer för sin alternativa pop och sitt turnerande med ett heavy metal-husband. På hennes tredje album Blood On the Silver Screen har SASAMI förfinat sina musikaliska kompetenser och definierat sitt sound till ett något starkare och mer distinkt.
SASAMI är klassiskt skolad i valthorn och har även jobbat som kompositör inom film- och reklambranschen. Dessa influenser hörs tydligt och genomgående i hennes diskografi – SASAMIs produktioner är ofta storslagna med mastiga, tunga arrangemang som samsas med poppigare och lättare inslag, ofta med arenarockiga trummor eller gitarrer. SASAMIs musikaliska inspirationer kan på pappret ses som spretiga, men skapar i praktiken en dynamisk pop som alltid håller lyssnaren på tårna. På Blood On the Silver Screen har SASAMI vidareutvecklat sina produktioner och fortsätter att överraska, däremot inte lika mycket som tidigare. Det märks nu att hon vill gå mot ett mer radiovänligt sound. I’ll Be Gone har 80-tals doftande syntar, men inte de genuina 80-talssyntarna utan den fejkade poppiga och hetsiga varianten som The Weeknd har satt som branschstandard för all 80-tals romantik. Även tempot och versuppbyggandet påminner om låtarna från After Hours. Det är en upplyftande anthem som, trots att den har så pass starka konnotationer till andra artister, kan lyckas bra men som i hennes diskografi känns forcerad och udda.
Det finns låtar som påminner om hennes äldre produktioner, exempelvis Possessed, som försöker balansera indierock och hardcore tillsammans med spöklika element – men låten lyfter aldrig riktigt utan hålls ganska monoton och andefattig. De flesta spåren har ett sound man känner igen och för tankarna till andra artister, men med en rockigare twist. Albumet faller ganska platt och låter oinspirerat vilket kan tyckas paradoxalt, för hur spexigt låter inte popmusik med metal- och orkestrala arrangemang? Produktionerna är inte nödvändigtvis dåliga, snarare tvärtom – man märker det genuina engagemanget och SASAMIs enorma talang, men i ljuset av hennes tidigare album hamnar Blood On the Silver Screen i skuggan.
En sak SASAMI alltid lyckas med, oavsett vad man tycker om produktionen, är texterna. “I’m always running, so I probably should’ve seen it coming / Now that we’re in slow motion / Whiplash, like a car crash in the ocean”. Hennes unika bakgrund som queer, med koreanskt arv och en historia i den kontroversiella kyrkan Unification, bidrar till ett vackert, poetiskt språk – både hjärtskärande och ett passande komplement till de storslagna låtarna.
Vissa av låtarna sticker ut extra mycket – Slugger är ett av albumets bästa spår där SASAMI skiner i både produktion, textförfattande och framförande. Samma med Honeycrash, en perfekt uppvisning i hur metal kan integreras med klassisk musik. Även Figure It Out är ett kreativt glansnummer som imponerar med sin genreöverskridande lek och en fantastisk sånginsats, där SASAMIs karaktäristiska mörka, fylliga röst står i centrum.
Mycket med SASAMI imponerar – hennes influenser och hur de påverkar hennes sätt att bygga musiklandskap som är både kraftfulla och nytänkande. Blood On the Silver Screen har några guldkorn som verkligen är bra och lämnar ett stort avtryck, men de flesta låtarna glöms snabbt bort och engagerar inte lika mycket. Sammantaget blir det album med höga toppar och medeldjupa dalar.
