Sara Parkman har sedan sin debut 2016 knådat, tänjt ut och omdefinierat den svenska folkmusiken. Hon är en pionjär och stark röst i en ny våg av folkmusiker som aktivt upprätthåller tradition samtidigt som hon omfamnar det nya. I hennes musik möts stråkar och elektronik, natur och ursinne, kamp och kärlek. Hennes senaste album, Funeral Folk, som hon skapade tillsammans med Maria W Horn tog hem Årets experimentellt 2023 på Manifestgalan. Samma år vann hon på samma gala i kategorin Årets folk för sitt album Eros Agape Philia från 2022. Under de senaste åren har hon också varit aktiv i musiklabeln Supertraditional som ger ut banbrytande folkmusik och håller folkmusikskvällar på Hägerstensåsens medborgarhus. Aster, atlas är hennes fjärde album.
Albumet inleds med Bära mörker, ett vemodigt och vidunderligt intro. Spåret börjar med Parkmans röst och atmosfäriska syntar. Luften och orden vibrerar när spåret mynnar ut i en kör som sjunger genom ett röstmodifierande filter. I brist på bättre ord landar jag ofta i ordet filmiskt när jag lyssnar på Parkmans musik. Hon befinner sig utanför verkligheten men fångar också kärnan av den. Nästa spår, Svarta tråd, har ett dovt beat som för tankarna till ett hjärta bakom de plockande stråkarna. I denna låt spinner Parkman på en sorglig melodi. “O du lilla lamm / Som borttager / Världens synd / Giv oss din tråd / Den svarta tråden / Sticker i mig / Syr mig samman / I sorgeflor / Svepedukar.” Texten läses som en dikt, uppbrutna fraser om ett liv som måste tas för att ett annat ska börja.
Paradiset kastar ur sig ord på ett kaotiskt och befriande sätt, musiken är till en början lekfull och smygande. Efter Parkmans vers blir det en vändning. Pulshöjande elektroniska inslag tar vid och den ikoniska Tuva Syvertsen (Valkyrien Allstars) tar över mikrofonen. Detta spår är euforiskt och ett samarbete som var på tiden. In manus tuas pater, Kristus sista ord på korset, bär albumets fjärde låt. Albumet innehåller mycket mystik och kommer åt något kittlande och uråldrigt. Till melodin av fiol och piano sjunger Parkman om något som till synes känns väldigt långt bort men hon hittar en så mänsklig nerv. Stunden innan döden som fylls av tankar på mamma, pappa och trädgården. Jag lämnas helt omtumlad.
Hälften igenom albumet stöter vi på Salomos vishet som genom pratig sång och åskande stråkar omfamnar lyssnaren av en virvelvind. En gudstjänst som känns fantasifull och dyrkande av något organiskt. Av blommorna som växer och dör, ljuset och natten som fyller dagen. Parkman imponerar och hänför. Odlaren känns som en myt, här är texten tydlig och berättande. Ljudbilden mynnar snabbt ut i något meditativt och ambient. Tre hjärtan slår verkligen till. Hon sjunger om ett ofött, evigt slumrande barn. Texten är repetitiv och ljudbilden flytande.
I centrum av albumet finns trädgården. Kanske befinner vi oss där också. En plats som ligger långt inuti som känns, precis som Parkmans låtar, både verklig och ytterst overklig. I Salikons rosor träder den fram. Det finns något brännande varmt i stråkarna, ljudet av insekter och den kryptiska texten. “När Salikons rosor vissnar, då är jag död.” säger Ylva Li till sin syster Barbro i Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Parkman sjunger om portalen under rosenbusken, hur livet har sin början någonstans där i jorden.
Jag är helt hänförd av detta album. Parkman förtrollar och skapar något jag verkligen inte kan jämföra med något annat. Vi närmar oss albumets slut med den stämningsfulla Dickapolskan e. Einar Britt och tillslut Ora et Labora. Frasen betyder något i stil med be och arbeta på latin. En livsfilosofi, ett kretslopp som sträcks ut och repeteras över toner av orgel och körsång. Ett kraftfullt avslut som låter lyssnaren vara kvar en stund i den introspektion som albumet skapar.
Den svenska musikscenen och musiken i allmänhet behöver Sara Parkman. Med evig och vågad nyfikenhet, bevarande och bevattning av uråldriga frön så växer detta albumet till en hisnande trädgård. Musiken är lekfull, mäktig och full av överraskningar.
