Sanning, familjetema och publiksuccéer – så var Göteborgs filmfestival 2026
Den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival – tillika nordens största årliga happening tillägnat nordisk film är nu i mål. Utöver att vara en värdemätare de nordiska filmnationerna sinsemellan är det i sedvanlig ordning även en vindflöjel gällande i vilken riktning trenderna blåser. I år blåste Göteborg ovanligt kallt, tur då att salongerna värmde.
Med det lågmälda familjedramat Biodlaren, signerat den värmländske auteuren Marcus Carlsson, invigdes årets upplaga. En premiär som följde på ett invigningstal från stadens stolthet Alicia Vikander om hur jobbigt det är att vara filmarbetare (nämndes inte hur jobbigt det är att vara Oscarsvinnare), samt ett musikalnummer av Eric Ericson som gjorde sig lustig på kulturminister Parisa Liljestrands bekostnad. Med andra ord var inramningen väntad, men hur självklart det än var att sula till fjolårets partypooper var det effektivt – hejaropen visste ingen hejd. Var det nån som sa Camparibar?
Faktumet att årets festival var den första på närmare 20 år att ej invigas av sittande kulturminister förblev en snackis veckan igenom, och kan onekligen inte ses som något annat än resultatet av ett politiskt landskap som i stort fnyser mot filmens själva existensberättigande i den svenska kultursfären. Krydda med domedagsrapporter om rekordlåga biobesök för svensk film och det var allt annat än en självklarhet på förhand att denna upplaga skulle bli till en munter sådan.
Enligt festivalchef Pia Lundberg nådde man dock rekordantal i besökare, siffror som ännu ej bekräftats men som vilken festivalbesökare som helst själv kunde notera genom att låta scrollfingret vandra över hemsidan där visningarna var ovanligt slutsålda. Med en digital salong som huserade fyra premiärer dagligen till det ringa priset 350 kronor kan man fråga sig varför så många ändå trotsade februarikylan? Må hända att festivalen utgör en lika självklar kedja på den göteborgska DNA-strängen som bokmässor och Way out west-festivaler, och att trycket därför alltid kommer vara stort, men behovet av att dela det kollektiva andetaget i biosalongen tycks nu ha fått större betydelse än på länge. För att parafrasera öppningstalet tycks den kollektiva upplevelsen idag vara på utdöende och kanske därför viktigare än någonsin.
Att ha örat mot marken är något som Göteborgs filmfestival mer eller mindre gjort till sitt adelsmärke. Under pandemins restriktioner rådde tema ”oordning”, under metoo-vågen uppmanades män att slå sig ner i en gynekologstol under filmvisningar, 2024 var det AI som stod på agendan. Sällan har dock temat varit så angeläget som med årets sanning.
Med lögndetektorer på Järntorget och en skämtsam öppningsfilm med Alexander Karim och David Dencik som sleezy action-pastischer användes dock temat snarare som gimmick än reellt samtalsunderlag. Parallellt med Minneapolismord och efterföljande debatt där sanningsbegreppet kommit att användas i så polariserade läger att det inte längre tycks existera kan man dock fråga sig ifall inte ämnet kunnat få tillåta sig att knytas mer till samtidsdebatten än vad det gjorde. Utöver några malplacerade panelsamtal i Hotel Drakens foajé lyste en sådan diskurs istället med sin frånvaro.
Men kanske är det inte heller filmfestivalens ansvar att föra ett sådant samtal, kanske ligger istället ansvaret på oss besökare? I tider av manipulation av såväl faktiska bilder som världsbilder har sanning blivit hårdvaluta, och att granska den rörliga bildens påverkan och agens hör mer till konsumentens uppgift 2026 – kanske är det lika bra att träna sig?
I post-truth erans filmprogram var det främst teman om tillhörighet och familj som lyste starkast. De nominerade bidragen i festivalens huvudsektion Nordic Competition handlade om allt från en familj på charter som tvingas omdefiniera sin moraliska kompass, en far och dotter som tvingas lappa ihop en tillvaro i skuggan av en moder som inte längre finns, separationsångest och familjekonstellationer som vittrar samman – kanske anar ni ett tema? Utöver beredskapspoesi på skånska landsbygden i John Skoogs Värn var istället samhällsfrågor och aktivistiska budskap något perifert.
Under 10 dagar visades över 260 filmer från 80 länder. Därtill delades 15 drakstatyetter ut. Det som finns kvar av mig av Christer Wahlberg bröt inte bara ny mark som den första animerade dokumentärfilmen att vinna Sveriges mest prestigefyllda kortfilmspris Startsladden, utan var även den första dokumentären att tilldelas Publikens pris i samma kategori.
Även Shahab Mehrabis kortfilm Farbror Ali och jag prisades då det erhöll Draken Film Award under lördagens ceremoni. I filmen tar Shahab med sin farbror på en resa hem till Iran genom ett VR-headset – en film som han själv anser uppstod i mötet med publiken.
– Det är först när en film når sin publik som den blir på riktigt. Man kan sitta hur länge som helst och ha kontroll över sin egen skapandeprocess men när den (filmen) väl når en festival så kan den öppna dörrar som man själv inte visste fanns… Under festivalen nu mötte jag människor som jag aldrig annars hade träffat eftersom vi kunde mötas runt filmen.
Även Maria Sødahl, regissören till långfilmen The Last Resort som vann festivalens mest prestigefyllda pris Dragon Award Best Nordic Film, skrev under på vikten av vad filmfestivaler kan ge tillbaka till en filmskapare.
– Filmfestivaler betyder allt egentligen. Det är där man som filmskapare för första gången kommer i kontakt med sin publik och får se deras reaktioner. Publiken på en festival är också ofta väldigt passionerad och man tvingas bli utmanad på ett helt annat sätt.
Den simmiga cava-stämningen till trots var det inte enträget peppiga röster som hördes under prisceremonin. Gunnar Bergdahl, festivalchef mellan 1994 – 2002 och det närmaste Göteborgs filmfestival kan komma att ha sin egen gudfar, höll ett brandtal om att den svenska filmen 2026 verkar under en ”kommersiell diktatur”. I ett samtal tillägger han att filmen i Sverige till och med tidigt 2000-tal ansågs som något som skulle stå i motsatsbegrepp till de kommersiella krafterna – idag verkar den för dem.
Juryns ordförande, den amerikanska regissören Joshua Oppenheimer, valde istället ett globalt perspektiv då han, i sin motivering för Best Nordic Film, talade om berättandet idag och hur det ofta kan komma att användas för manipulation.
– I en tid när vår värld tippar mot fascism, där makthungriga aktörer använder berättelser för att dela mänskligheten i ett vi och ett dem – de som anses värda vår medkänsla och de som inte gör det – upprepas grymheter mot “outsidern” tills det blir normaliserat, sedan, skamligt nog, legitimerat – och i slutändan ser vi det inte längre överhuvudtaget.
Ja, det blåser onekligen kallt 2026. Med marginaliserade resurser ska den svenska filmindustrin parera en post-truth värld som ämnar att stödja det kommersiella med ett minskande svängrum. Men rötterna blir starkare när det blåser och med rådande motsättningar kan man verkligen fråga sig om filmen med dess mötesplatser, såsom Göteborgs filmfestival, någonsin varit viktigare än idag?
