Samtidens ångest får kropp i Stadsteaterns Orosdanser

Ada Berger står för manus och regi när Orosdanser sätts upp på Stockholm Stadsteater, en föreställning  som utgår från sociologen Roland Paulsens bok som berör den samtida strävan efter kontroll och kommenterar den utbredda oro som finns i samhället. Det är paradoxen av vårt materiella välstånd och den stora oron i samhället som står i fokus i föreställningen, den frågar varför oron är så utbredd när vi samtidigt uttrycker att vi aldrig har haft det (materiellt) bättre?

I Orosdanser är det linjära händelseförloppet bortkastat, istället får man som åskådare vara beredd på att ständigt omdefiniera narrativet av situationen för att hänga med i det som händer på scen. Det som är genomgående för föreställningen är dess fysiska karaktär.  

Människans ynklighet, självupptagenhet och begär efter regler och svar gestaltas av kropp och dialog på scen av ensamblen. Rädslan för kontrollförlust är ett återkommande tema. Oron blir förkroppsligad genom rullningar, släpningar av kroppar på golvet och loopande rörelser. Ett upprepat kliande förekommer också, nästan i den mån att det smittar av sig till publiken. Den fysiska form av oro på scen resulterar i att den avslöjas som absurd, orimlig och bisarr. 

Främre delen av scenen är vitmålad och bakom väggen som klyver scenen på mitten är det svart och mörkt. Bakom väggen ser skådespelarna nästan overkliga ut, som om de visas på en skärm, medan det främre scenrummets ljus skapar en klar och verklig uppfattning av människorna på scen.

Philip Berlins (koreograf) estetik ses i hur kropparna rör sig över scenen: det är hopp, skuttande och Cunningham-inspirerad teknik av off-balance rörelse och isolation. Torsons specifika lutningar och vinklingar är centrala och dansteknik skapar i det här sammanhanget en komisk effekt. 

Sömlöst skiftar scenerna mellan olika situationer och typer av oro. Teaterföreställningen Ororsdanser är skapad och utförd på ett mycket stiligt sätt. Strukturen är som ett pussel där olika bitar gestaltar olika situationer och skapar, i alla fall för mig, en ny teaterupplevelse. Samtidens utbredda oro och önskan efter regler och förutsägbarhet presenteras för publiken på ett sätt som erbjuder ett alternativt perspektiv. Lösningen på oro som vi verkar vilja ha i form av regler, kontroll och förutsägbarhet presenterar föreställningen som inte så särskilt roligt i längden.

Rädslan för kontrollförlust ska helt enkelt inte vara en rädsla, kontrollförlusten i Orosdanser visar på det motsatta. Orosdanser är fint exempel på scenkonstens bredd tack vare ett snyggt, coolt och kul (sam)arbete av koreograf och regissör tillsammans med ensemblens fantastiska utförande.

Orosdanser spelas på Kulturhuset Stadsteatern från 8 november till 7  januari 2026