Så kan du använda dramatik som ett motgift mot algoritmerna
Vi är så vana vid att få allt serverat. Filmerna strömmar, nästa avsnitt autostartar och algoritmerna berättar vad vi bör klicka på härnäst. Men tänk om det finns en sorts kulturupplevelse som blir starkare just för att den inte visar hur du ska känna? En kulturupplevelse där du själv får vara regissören, skådespelaren och publiken på samma gång. För mig började det inte med en stor premiär, utan med något så ospännande som en gymnasieuppgift.
Jag minns när jag i andra ring tvingades läsa Tjechovs Måsen innan min klass skulle se den på Malmö Stadsteater. Bara tanken kändes olidlig. Jag skulle behöva plöja igenom scenrumsbeskrivningar och repliker, fulla av tystnader och utan några djupare beskrivningar, i stället för att bara sätta mig ner och få allt presenterat. Och tro mig, tristessen i att se en pjäs räckte. Allt tycktes förlegat och löjligt. Men det som först kändes som ett straff visade sig bli en sorts kulturell upplysning.
När föreställningen väl började hade jag redan levt mig in i dramat och orden bar på ett djup jag aldrig annars hade förstått. Det var som att uppleva två helt olika världar. Först i mitt eget huvud, sedan i stadsteaterns tolkning. Skillnaderna, krockarna, överraskningarna gjorde upplevelsen så mycket mer berikande. Varje scen blev mer än vad som utspelade sig på scenen. Det blev ett möte mellan min tolkning och regissörens.
En flygande Konstantin med rökmaskin var provocerande och absolut inte så Tjechov framställde det. Jag fattade först ingenting och funderade över om det verkligen var samma drama som jag nyss läst. Men successivt insåg jag att framställningen blev mer greppbar och påtaglig på grund av diskrepansen. Först skrattade jag nästan åt överdriften, sen fattade jag att den gjorde bilden av Konstantin synlig i hans vilja att lyfta från allt som binder honom.
Eftersom jag redan läst pjäsen hörde jag undertexten tydligare. Det blev lättare att peka på vad som var regissörens ord, och vad som var Tjechovs. Upplevelsen i att jämföra med det lästa var som att se två olika världar, min egen inre föreställning mötte regissörens version och ur den kollisionen uppstod något helt nytt. En idé om hur jag själv hade velat se dramat framställas. Jag kunde se hur samma text kunde tolkas på tusen sätt, hur varje replik och varje rörelse antingen förstärkte eller förvred orden jag redan upplevt.
”Vi är idag inarbetade med det korta attentionspanet. Men ett drama, särskilt när man läser det, erbjuder motsatsen: en långsam belöning.”
Dagens femton sekunders fokus kanske inte gör att pjästittande, eller ens pjäsläsande, känns särskilt lockande. Men det finns något vackert i det, i att anstränga sitt fokus och helt fokusera på dramat och bygga upp en egen pjäs framför sig. Vi är idag inarbetade med det korta attentionspanet. Men ett drama, särskilt när man läser det, erbjuder motsatsen: en långsam belöning. En belöning som inte presenteras, utan växer fram. Där läsningen först känns seg ger det en större tyngd till dramat, och tristessen blir en brygga till samma upptäckt som min.
Hur rör sig karaktärerna? Hur är tonläget? Hur skildras scenrummet? Du kan skapa din egen vision på dina egna villkor när du sitter med boken i handen och frigjort dig helt från någon annans tolkning. Det insåg jag först när jag läste Fröken Julie.
Jag har aldrig sett en uppsättning av Fröken Julie, ändå är det idag mitt favoritdrama. Kanske just därför. När jag läser texten får jag skapa allt själv. Ljudet av midsommarnatten, tonerna i replikerna, känslan i rummet när makt, relation och begär börjar skava. Ingen regissör visar mig hur jag ska känna, ingen skådespelare tolkar orden åt mig. Jag får ta in dramat direkt, ofiltrerat, som om Strindberg skrivit det för min tolkning. Och det är något magiskt i det, att i en litterär- och teatervärld full av färdiga tolkningar få bygga sin egen.
Vi är idag välsignade med en oändlig tillgång av kultur och streamingalternativ, men texten ger något som Tiktok sällan hinner med. Regianvisningar och tystnader blir synliga, jag kan stanna i en replik tills den skaver, spola tillbaka utan att störa någon, anteckna i marginalen och låta köksgolvet, midsommarnatten och relationerna växa i huvudet. Kanske är det dags för dig att testa en ny sorts kulturupplevelse, där du får tolka och skapa din egen värld. Att läsa ett drama tränar inte bara fokus och fantasi, men också gehör för dialog, och framför allt blir det ditt. Varje läsning blir en helt egen premiär, helt i ditt eget tempo och tolkning.
