Så intressant är inte ytan
Inger Edelfeldts nya roman handlar om kärlekens förvandlingar. Albert Tullberg Nygren tycker inte att Skönheten lever upp till vad den lovar.
Vid sextio års ålder har Laura slutat tro på det magiska mötet – på kärleken som ska förändra allt och få henne förvandlad. Hon har just lämnat ett trist förhållande och känner sig tillfreds med att ägna sig åt en helt annan sorts förvandling: att översätta Ted Hughes metamorfoser i diktverket Tales from Ovid. Sedan träffar hon Bertil, den man hon gav privatlektioner i engelska för trettio år sedan och som hon tyckte var så vacker att hon lät förstora upp en bild på hans ansikte. Nu är han nyskild, och det dröjer inte länge förrän de två har inlett en relation. Åtta år senare knakar det i fogarna: kärlekens metamorfoser har stött på problem.
Ungefär så kan man sammanfatta handlingen i Inger Edelfeldts nya roman Skönheten. I slutändan är det dock inte kärleken som förvandlar Laura, utan tiden. Samtidigt som hon försöker navigera i det utdragna uppbrottet med Bertil blir hon nämligen allt mer medveten om sitt eget åldrande. En dag ser hon sin egen reflektion och möts av ett ansikte hon inte alls vill kännas vid: ”Daphne blev en spindel, Io en ko, Arachne en spindel. Laura blev en tant”, reflekterar hon med hjälp av Ovidius. Och visst är åldrandet en av de mest skrämmande förvandlingarna vi genomgår? Tidens gång är så tydligt definitiv; det vet alla som någon gång har fyllt år. Som Laura får uttrycka det: ”Bron som hade fallit gick det inte att gå tillbaka över”.
Som skildring av en ålderskris är Skönheten onekligen effektiv. Det oåterkalleliga i åldrandet ställs på sin spets när alla försök till acceptans måste ske mitt i en eskalerande relationskris. Laura kan bara pendla mellan oförmågan att nå fram till sin sambo och oförmågan att känna igen sig själv, och den ena ångesten påverkar och förstärker den andra.
Som berättare är Laura fixerad vid ytan. Utsidan är allt för henne, såväl det vackra som det fula. Analyser av omvärlden, sakerna och människorna i den handlar endast om hur de ser ut och uppfattas av andra, och hennes självbild är likaså fullt beroende av vad hon ser i spegeln. Ytligheten sträcker sig självklart även till relationen med Bertil: det blir snabbt tydligt att det inte är honom hon förälskat sig i, utan hans skönhet. Vi får bara följa dem i början och i slutet av relationen, när det redan är etablerat att de inte längre kan nå fram till varandra – men ingenting tyder på att de någonsin haft ett riktigt samtal. Efter åtta år kan Laura inte ens helt säkert säga ifall Bertil har några syskon. Det första tecknet på att någonting är fel emellan dem är också helt ytligt: Bertil har skaffat ett skägg som hon inte tycker klär honom, och drömmen om att skrytsamt dyka upp på en lika avlägsen som avskydd kusins bröllop i sällskap med en bildskön man går i kras när hon inte kan förmå honom att raka sig.
Hur mycket Edelfeldt än lyckas göra med Lauras ytfixerade blick – och till en början är det en hel del som fungerar bra – är det tyvärr den som i slutändan får mig att tappa intresset. Ju längre berättelsen pågår, desto mer börjar det nämligen att handla om Bertil. Läsaren känner inte Bertil, och jag tror inte på att Laura gör det heller. När hans vuxna son plötsligt dyker upp med sin familj från Australien borde dramat intensifieras, men jag letar förgäves efter en anledning att bry mig. Därefter tappar allt i fart, och det som börjar som en psykologiskt övertygande betraktelse över åldrande och skönhet blir till en ganska ljummen relationsberättelse. Det är synd på en inledningsvis rätt välskriven roman.
