“And every day on evening news they feed you fear for free / And you so numb you watch the cops choke out a man like me / And ’til my voice goes from a shriek to whisper, ”I can’t breathe” / And you sit there in the house on couch and watch it on TV / The most you give’s a Twitter rant and call it a tragedy”
Killer Mike, ena halvan av amerikanska duon Run the Jewels, spelade in de ovanstående raderna ur walking in the snow i höstas. Gruppens fans trodde honom inte riktigt, de antog att han hade lagt sin sista vers på albumet bara ett par dagar innan albumet gavs ut. Hur var det annars möjligt för honom att förutspå de senaste veckornas händelser? Det var isande, hur i tiden det låg. Men, är det inte värre att det inte handlar om de senaste veckorna, utan om Eric Garner, som också blev mördad av polisen, men i juli 2017? Visst, det handlar givetvis om George Floyd också. Och om alla som varit med om samma sak. Och om alla som kommer att hinna mördas av staten innan något förändras. Men att Killer Mikes vers skulle vara perfekt stöpt efter vår samtid är bara delvis sant, eftersom det sett likadant ut hur länge som helst.
2010 inleddes kanske 10-talets hiphopscens mest otippade framgångssaga. New York-baserade undergroundproducenten och rapparen El-P och Atlantarapparen Killer Mike fann varandra i 40-årsåldern. De var båda visserligen respekterade rappare, både av kritiker och sina kollegor (vem minns exempelvis Kendrick Lamars shoutout till Mike på Hood Politics?), men hade aldrig riktigt nått någon större kommersiell framgång på egen hand. Tillsammans startade de den kritikerrosade duon Run the Jewels. Sedan dess har de hunnit ge ut tre album tillsammans, alla fantasilöst döpta “Run the Jewels x”. Nu har vi, efter en nästan fyra år lång väntan, äntligen fått ta del av det fjärde.
RTJ4 inleds med käftsmällen yankee and the brave (ep.4), där den mycket lösa “ramberättelsen” om Yankee och The Brave, två halvkriminella människor på flykt från polisen och staten (vars namn givetvis är referenser till de två medlemmarnas hemstäders största baseboll-lag), introduceras. Killer Mike proklamerar att han är “back at it like a crack addict” på ett blastbeatkomp, innan det upplöses i ett aggressivt och nästan dystopiskt kusligt beat, som för tankarna till El-Ps tidiga soloprojekt. Det är minst sagt en kraftfull introduktion till detta album, som i låt efter låt kritiserar det ekonomiska systemet, polisen, staten, etcetera. “We don’t mean no harm, but we truly mean all the disrespect”, är det sista de säger innan ooh la la tar vid. En old-school-osande pärla, som sticker ut i Run the Jewels diskografi, med sitt boom bap-komp och gästinhopp av DJ Premier. Om album ett, två och tre handlade om att rikta blicken framåt, vara nyskapande, är album nummer fyra en hyllning till den gamla skolan.
I JU$T riktar de stark kritik mot USA:s ekonomiska system. De frågar sig hur fri man faktiskt är, när man hela tiden måste slava under Pengar. Pengar som dessutom föreställer rövgänget George Washington, Thomas Jefferson och Benjamin Franklin, och flera andra slavägare. “Look at all these slave masters posin’ on yo’ dollar” säger de i refrängen, tillsammans med Pharrell Williams och Zach De La Rocha. El-P levererar sina signifikanta rader med dubbla betydelser: Fantastiska “I got a Vonnegut punch for your Atlas Shrugs”, till exempel. Produktionen är kanske den mest avskalade på hela albumet, men effektiv. En mullrande bas, sparsmakade trummor. Zach, som vid det här laget nästan bör betraktas som den inofficielle tredje medlemmen av gruppen, lägger låtens sista vers, och gör det tydligt för mig hur fruktansvärt saknad hans röst är idag. Fler höjdpunkter är out of sight med 2 Chainz, där El-P och Killer Mike avlöser varandra fram och tillbaka i rasande fart, på en tillbakablickande, bastung instrumental, och den gitarrbaserade, hårt gungiga the ground below. Även den tidigare nämnda walking in the snow, som gästas av Gangsta Boo från legendariska Three 6 Mafia, om polisvåld. Killer Mike avslutar sin fantastiska vers med: “All of us serve the same masters, all of us nothin’ but slaves / Never forget in the story of Jesus, the hero was killed by the state”
Pulling the pin kan vara bland det vackraste duon kokat ihop hittills. Med symboliken tungt grundad i bibliska berättelser, ger de oss sina perspektiv på dagens kapitalistiska USA, och om hur allt vi egentligen behöver för att skapa förändring finns i oss själva. Den legendariska sångerskan Mavis Staples sjunger “And at best, I’m just getting it wrong / And at worst, I’ve been right from the start / It hurts, I’m bein’ torn apart / There’s a grenade in my heart and the pin is in their palm”.
På albumets avslutande låt, den nästan sju minuter långa, långsamt eskalerande a few words for the firing squad (radiation) reflekterar de över hur de hamnat där de är, hur de ska gå vidare, fortsätta utveckla sig själva och försöka bidra till förändring. Killer Mike berättar om vilka albumet är tillägnat: “This is for the do-gooders that the no-gooders used and then abused / For the truth tellers tied to the whippin’ post, left beaten, battered, bruised / For the ones whose body hung from a tree like a piece of strange fruit”. Detta är för Eric Gardner, för George Floyd, för alla som mist sina liv innan, för alla som kommer att mista sina liv innan detta är över. Det är inte en fråga som ligger i tiden.
Att uttala sig om vilket av de fyra albumen som är starkast är svårt. På sitt fjärde album har de kanske inte gjort något som skiljer sig alltför mycket från de tidigare, men de har i stort sett förfinat varje aspekt av dem. Känga efter känga delas ut. Det är hårt, kaxigt, alltid politiskt och bitvis djupt personligt, och samtidigt ofta oerhört roligt. Produktionerna är vassare än någonsin, kemin mellan dem ännu mer naturlig. Run the Jewels fortsätter att både kasta bensin på den eld som brinner i USA:s bröst, och att skänka en stärkande tröst till dem som utsätts för orättvisor. Med det ej sagt att de egentligen har fler svar än någon annan, att de är några allvetande politiska gudomligheter med lösningar på alla problem. Men El-P och Killer Mike vill använda sin makt i musikvärlden för att göra gott. Kanske har de någon vishet deras kollegor saknar, med tanke på att de inte slog igenom förrän de var i medelåldern. De säger: Fuck you. Sparka uppåt. Backa varandra. Fortsätt hata snuten, och glöm aldrig att det var staten som mördade Jesus.
