Den New York-baserade duon Rubblebucket består av vännerna, tillika exen, Kalmina Traver och Alex Toth. Inspirationen bakom det nya albumet härstammar från Travers besynnerliga tradition att döpa varje år efter en personlig erfarenhet. 2015 gick duon skilda vägar på det romantiska planet men fortsatte att göra musik tillsammans – året döptes till Year of the Banana. Albumet, med samma titel, utforskar just deras övergång från en kärleksrelation till vänskap och behandlar både kärleks- och break up-teman men är främst en hyllning till deras 15 år som duo.
Det är svårt att kategorisera bandet under en enda genre och lika svårt känns det att inte beskriva dem med ungefär alla musikstilar som någonsin funnits. Ett experimentellt art-rock-indie-dance-band låter inte särskilt catchy (eller enkelt att säga) men det är exakt vad de är. Rubblebucket leker runt med både elektroniska och akustiska ljud, och överraskar alltid med något oväntat trumpet-, stråk-, tamburin- eller saxofonsegment. Det hela mynnar ut i en ljudbild som känns både hypermodern och nostalgisk på samma gång.
Year of the Banana fångar den dualiteten genom sin saliga blandning av både dansvänliga låtar och mer lugna, emotionella melodier. Moving Without Touching är lekfullt lätt med en refräng jag inte lyckats få ur hjärnan sedan första gången jag hörde den. Grooviga Rattlesnake är en modern discodänga med influenser från både Bee Gees och Talking Heads, medan Stella the Begonia är en mer avskalad, känslomässig produktion… eller tja, så avskalat det kan bli i Rubblebuckets värld.
Bandet säger i sitt pressmeddelande för skivan att deras upplevelser av psykedeliska droger är en stor del av inspirationen bakom skivan och på The Sorrow That Comes With Loving You märks det kanske som allra tydligast. Travers vackra toner tillsammans med de rytmiska trummorna skapar en sinnesvidgande upplevelse och det känns lite som att man faktiskt svävar ut i stratosfären.
Albumets femte låt Morning Glory Blanket sticker ut och blir snabbt en favorit. Den känns enkel och skör med Toths och Travers röster som sjunger samspelt á la Big Thief – om de hade haft en roligare trummis och en funkig saxofonspelare, det vill säga. Bandets tredje singel Go All The Way With Me utmärker sig – en indiepop-anthem som fångar den euforiska, lätt kaotiska, känslan av att ränna runt på stan när man är ung och dum.
Spåren Boomerang och Swimming in the Light i slutet av skivan drar dock ner energin lite. De tillför inte något extra musikaliskt och är alldeles för anonyma jämfört med de tidigare låtarna. Dessutom känns de väldigt lika varandra och får mig att tappa intresset en stund – vilket är synd för den sista låten Forest Bathing, en grandios rapsodi på åtta minuter där man kastas mellan kosmos och lummiga skogar, gynnas inte av de två föregångslåtarna. Det långa, ganska avskalade outrot blir dock ett perfekt avslut för den musikaliska berg- och dalbana man precis fått ta del av.
Allt som allt är Year of the Banana ett fantastiskt nytänkande och fräscht album som utmanar konventionella genrenormer, samtidigt som det inte svävar ut från bandets sound utan istället utvecklar det vidare. Efter 15 år i musikbranschen kan det vara en utmaning att fortsätta komma på nya kreativa idéer och på samma gång ha något slags sammanhängande musikalisk identitet – men det verkar inte vara något problem för Rubblebucket.
