Rött hår och rapp humor i Ginger Bells
Kaneldoften är tjock inne på Örebro Teater. Här bjuds publiken på mackor med julskinka och risgrynsgröt innan ljuset i den lilla julpyntade lokalen går ner. Granen i hörnet pryds med en pippiperuk på toppen. Så börjar Ginger Bells, en timmeslång avhandling om det fullständigt irrelevanta ämnet ”hur rödhåriga firar jul”.
Man måste ge Örebro teater att de inte är rädda för att vara nischade. Jag har själv svårt att föreställa mig hur en inledande pitch för detta kan ha sett ut. Det är dessutom inte den första föreställningen i sitt slag. Rebecca Kaneld och Katarina Krogh har tidigare bjudit på berättelser om sin hårfärg i den förmodligen snarlika krogshowen Ginger, som spelades 2022 på samma teater. Efter att ha sett Ginger Bells kan jag förstå varför en jultappning var på tiden. När ämnet är aningen ointressant är Kaneld och Krogh raka motsatsen.

Det är de två skådespelarna som tillsammans har skrivit föreställningen som därför utgår från uppvridna gestalter av dem själva: två rödhåriga tjejer som i olika grad känner igen sig i myter om rödhåriga och som båda bär på sandkorndjupa sår som aldrig riktigt läkt. Som drömmen om att vara lucia som gick i kras och man tvingades vara lussebulle i stället. Eller cancerskräcken efter att ha bränt sönder sin bleka hud efter en sommar som typecastad Pippi Långstrump på Astrid Lindgrens Värld. Det är den typen av trauman som föreställningen kretsar kring, för att i slutet landa i det fina budskapet att det nog inte är så synd om dem trots allt. De är ju i alla fall inte rödhåriga män.
Kaneld och Krogh är skickliga på att hitta nya sätt att göra underhållning av sitt smala ämne. Krogh, som är utbildad mimskådespelare, får exempelvis utlopp för sin slapstickförmåga i en av föreställningens knäppaste sketcher, när en saga om en rödhårig familj som firar jul slutar i en blodig motorsågsmisshandel. Men det är inte bara de stora utspelen som fungerar. Den här duon underhåller i det mesta de tar sig för, oavsett om det handlar om att sensuellt stöna sillsorter i flera obekväma minuter eller brista ut i skönsång i stämmor om sitt självupplevda hittepåförtryck.

Samtidigt väcks efter ett tag frågan: finns det verkligen så mycket att säga om temat ”att vara rödhårig” att det räcker till inte bara en utan två föreställningar? Svaret blir: nja. Alla scener landar egentligen i samma sak: att myter om att rödhåriga är kåta, arga, solkänsliga och själlösa, ibland stämmer. De räds inte att ta till alla medel för att få ihop en timme av detta budskap. Det bjuds på allt från uppspelade South Park-klipp och trådar från forumet Familjeliv, till interaktiv frågesport om gingerns stereotypa natur. Publiken är med hela tiden, det är på alla vis kreativt skrivet och framfört, men jag tror att både Kaneld och Krogh skulle hålla med mig om att en timmes show i detta slag är precis lagom för att slippa gå på tomgång.
Trots den snäva igenkänningshumorn väcker föreställningen såväl skratt som välbehövlig julkänsla i ett november som bara blir kallare och mörkare. Ginger Bells är en revyartad show som nog är otrolig om du tillhör den smala kretsen rödhåriga örebroare, men ganska trevlig även för oss andra.
Ginger Bells spelar på Örebro Teater till 17 december

