För tio år sedan började Nathaniel Ritchie (under namnet Ritchie With a T) sin karriär i hiphop-trion Injury Reserve, tillsammans med vännerna Stepa J. Groggs och Parker Corey. Över åren förändrades deras egenodlade jazz-rap, och rörde sig alltmer i en dekonstruerad, gränsöverskridande riktning. 2020 slogs de av Groggs plötsliga bortgång och släppte året efter gruppens sista album By the Time I Get to Phoenix, där desperata texter mötte Coreys otämjda beats. En förödande upplevelse som låter som skogsbränder och tjocka, kvävande moln.
Ritchie och Corey tog avsked till sin vän på samma album som han lade sina sista verser. Nu arbetar de på ny musik under namnet By Storm.
Injury Reserve har alltid präglats av ett utanförskap såväl som en vilja att konstant växa. By the Time I Get To Phoenix nådde en konstnärlig topp som lämnade fans förbryllat nyfikna – Hur ska de följa upp det här? På Double Trio, den första singeln som By Storm släppte, svarade Ritchie:
“Oh it’s the wild west now? / I got some shit to test out”
Nu, efter alla år i olika gruppkonstellationer, släpper han sitt första soloalbum, Triple Digits [112], med stora förväntningar från fansen. Det började med ett behov av att lätta på prestationsångesten han kände i samband med gruppens diskografi. Flera mindre experiment hopade sig till en samling låtar som Ritchie blev allt mer manad att släppa ut i världen.
Redan vid första singeln RiTchie Valens slås en av energin och lekfullheten som även genomsyrar hela albumet. Kaxiga rader läggs över ett soligt beat med skimrande syntar och samplingar av Ritchies röst som flyger förbi. Han är hungrig att rappa på riktigt igen och det märks, exempelvis på de slående WYTD?!?! och Dizzy. Aminé gästar den sistnämnda låten med komiska rader om ytliga wannabes som lever på sina föräldrar.
Lekfullheten tar många former på albumet. Gästproducenterna som nu byter ut Parker Corey – och som alla tackas på albumets avslut – bjuder på rastlösa beats som Ritchie matchar med sina äventyrliga flows. Ta titelspåret som exempel: en kastas in i ett hackigt beat där ljudeffekter och adlibs flyger hit och dit. Men han behöver inte anstränga sig. Hans stämma låter ofta som att han ligger bakåtlutad med ett belåtet leende på läpparna och nästan sjunger ut sina rader. Utan svårigheter skiftar Ritchies röst mellan att vara kaxig, obekymrad och desperat.
Särskilt obrydd är han på spåret The Keepers och How?!. Över studsande drill-beats skanderar Ritchie avslappnat om gatekeeping och perfektionism. Han verkar ha tröttnat på artister som tar sin tid, endast för att släppa något så finputsat att det tappar sin edge. Gästversen från New Yorks underground-stjärnskott Niontay gör sig perfekt när han med sitt typiska, snubblande flow följer upp Ritchies rader på How?!. Med de båda i lurarna är det svårt att inte svepas med i takten.
Desperationen i Ritchies röst visar sig på Looping där han sjunger ut om sin prestationsångest. Låten är dessutom helt självproducerad. Melankoliska melodier ställs inför lager på lager av stammande trummor, som att musiken inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Musiken, likt hans bars, beskriver en stark känsla av osäkerhet. Han har så mycket att säga, så många riktningar att gå i, men vad han än gör så känns det fel. Hans utrop besvaras av ett tröstande: “You don’t know where to go”. En höjdpunkt, som visar på Ritchies förmåga att dra lyssnaren in i sin inre värld.
Looping sätter tonen för albumets andra, mer lågmälda hälft. Get a Fade är inte lång, men känslomässigt intensiv med sina poetiska rader om en relation som förlorats. Med en robotisk röst sjunger Ritchie om lögnerna som förändrats hans uppfattning om någon nära honom. Quelle Chris dyker upp på The Things: en låt om vardagens alla stressfaktorer med en balans av ångest och humor.
Parker Corey dyker upp och producerar 5onthe. – albumets sista, vacklande låt som verkar kunna falla ihop vilken sekund som helst. Ritchies rader och tonfall är helt spridda när han upplever någon slags blandning av ensamhet, förvirring samt vilsenheten likt på spåret Looping. Det är en otrolig nedväxling från självsäkerheten vi hörde i albumets början, men lika engagerande.
Det är ett nöje att höra Ritchies återkomst till rap, hans utveckling och hur han fungerar som soloartist. Hans expressiva framträdanden på By the Time I Get to Phoenix lät honom testa sina gränser och utforska sin röst på ett helt nytt sätt. Nu använder han allt han har lärt sig. Varje minut av Triple Digits [112] bjuder på framåtsträvande, frigörande hip hop där Ritchie kan röra sig helt oberoende.
