Ripley: Ett visuellt mästerverk inspirerat av Caravaggio
Jag var skeptisk till en början. På en Netflixannons stod en svartvit Andrew Scott med en resväska i ett tåg. Jag minns att jag vände mig om till min syster och sa:
– Precis sådant vi inte behöver. Ändlösa filmatiseringar av redan filmatiserat material. Tv-serier av filmer. Filmer av tv-serier. The Talented Mr. Ripley (1999) är redan en underbar tolkning.
Nog var jag försiktig med att påpeka att jag kanske skulle komma att ångra min starka åsikt. I efterhand har det visat sig vara ett klokt val. Ripley håller sig närmare Patricia Highsmiths klassiker från 1955 mycket tack vare utrymmet som en serie tillåter, men vågar samtidigt tolka den på sitt eget, pessimistiska sätt. Andrew Scotts Tom Ripley är en mycket mer beräknande och sorglös person i sitt handlande än Matt Damons i filmatiseringen från 1999. Här är det svartvita bilder i neo-noir stil (och vilka bilder! Vi återkommer till det strax).
Gemensamt för båda är att de håller sig nära till Highsmiths teman: lyx och kvalitet, konst och våld, skapelse och förgörelse, klass och identitet. Det finns säkert mer att utforska, men dessa teman är de som framträder tydligast för mig. Tom Ripley är en fattig bedragare i New York, som av olika anledningar hamnar i ett lyxliv i Italien i sitt uppdrag att få Richard Greenleaf hem till sin familj. Richard är en typisk överklassman som flyr samhällets förväntningar och lever lugnt i en by på den italienska kusten. Han påstår sig vilja bli konstnär, men hans måleri är oskickligt. Han klär sig i det allra bästa, bär en klackring från sin far och har en Picasso på väggen. Tom är besatt av Montblanc-pennor, silkesrockar, Leica-kameror och schweiziska skrivmaskiner. Tom vill leva samma liv, till vilket pris som helst. Parallellerna till konst är konstanta. Jag lämnar det åt er att tolka i smågrupper.
”Det allra starkaste i serien måste vara fotot. Varje bild borde hänga i ett galleri.”
Highsmiths roman kom hursomhelst att inspirera många, däribland Donna Tartt med hennes klassiker The Secret History och The Goldfinch. På många sätt är romanen The Talented Mr. Ripley en av “dark academia”-rörelsens (om jag nu får kalla det så) kanske första texter. Jag har personligen blandade åsikter om termen dark academia, speciellt då det har “estetiserats”. Ironiskt. Ännu jobbigare då min egen personliga stil passar in, men fördaterar termen. I viss mån är jag en Richard Greenleaf som estetiskt angripits av en kollektiv Tom Ripley. I varje fall gör Steven Zaillians Ripley-serie ett bättre jobb att fånga just mörkret i dark academia än Anthony Minghellas film från 1999. Jag rekommenderar alla fortfarande att se filmen, men där framstår Damons Ripley som något spralligare, något gladare, lättare att tycka om – vilket förhöjer hans fall. Andrew Scotts Ripley börjar redan längre ner. Man kan aldrig lita på honom. Hans relation till konst är också tydligare än i filmen. Han söker det visuellt förhöjda och gränsen mellan kvalitet och fetischisering i hans sinne blir aldrig tydlig. Som i verkligheten är det svårt att skilja på ett underliggande värde och symbolvärdet, mellan materia och fetischism.
Det allra starkaste i serien måste vara fotot. Varje bild borde hänga i ett galleri. I en berättelse om det estetiska, är det en underbar detalj att lägga så pass mycket krut på. 1600-talsmålaren Caravaggio är återkommande i serien som en parallell till Tom. Caravaggio är känd för sitt starka fokus på ljus och kontrast, i en teknik som går under beteckningen chiaroscuro (bokstavligt ”ljus-mörk”). Robert Elswit (Nightcrawler [2014], There Will Be Blood [2007]) fångar samma drama med sin ljussättning och bildkomposition som Caravaggios mest berömda verk. En liten detalj som är mindre känd utanför konstvärlden är att Caravaggio ofta använde sig (med några modifieringar) av en teknik kallad grisaille, där undermålningen gjordes först helt i gråskala. Valet av svartvitt för serien blir ännu mer relevant och intressant i den bemärkelsen. Det skulle kunna påstås att vi ser ner, inne i “målningens” fundamentala lager. Det är oklart om serien är helt inspelad på en digital kamera eller om det finns något analogt på vägen, men oavsett det rent tekniska är bilderna enastående.
Rekvisita- och kostymavdelningen måste också få stående ovationer. När handlingen kretsar kring kläder och objekt av hög kvalitet räcker det inte att skriva ut ett konstverk på närmaste kontorsskrivare. Hattarna är italienska bäverhattar, målningarna är i olja, kristallerna är blybetyngda. Det är lätt för produktioner att spara in på rekvisita, men det gör en otrolig skillnad i att ta världen som presenteras på allvar. Något som också är på topp är ljudeffekterna. Vid varje avslutande eftertext spelas en symfoni av ljudeffekter som nästan är mer tilltalande än själva musiken.
Finns det något tillkortakommande? Ensemblen är väldigt bra. Dakota Fanning i rollen som Margaret Sherwood är tilltalande. Johnny Flynn spelar en under omständigheterna mycket realistisk och övertygande Richard Greenleaf. Ändå är det något i stämningen överlag som inte riktigt klingar till ibland. Eliot Sumner i rollen som Freddie Miles framstår som väldigt forcerad. Kenneth Lonergan i rollen som Mr. Greenleaf (Richards far) är väldigt torr. Lonergan är mer känd för att ha vunnit en Oscar för manuset till Manchester by the Sea (2016). Han gör kanske bäst i att stanna bakom kameran. John Malkovich dyker upp i sista avsnittet i vad som nästan kan beskrivas som en cameo. Man undrar varför de inte hade honom som Mr. Greenleaf eller Freddie Miles. Budgeten sprack säkert på rekvisitan.
Slutresultat: sevärd även med dess brister. Jag skulle nästan se om den bara för bilderna. Frågan är dock vad som väntar nu. Ripley är klassad som en limited series. Highsmith skrev dock fyra efterföljare till sin succé. Det är inte bekräftat om det blir fler säsonger. Om tillräckligt många tycker om den är det inte en omöjlighet. Men behöver vi verkligen mer? Slutet på serien markerar en stark dramaturgisk slutpunkt i berättelsen. Jag är inte övertygad om att mer är bättre. Kvalitet är trots allt bäst. Men jag återkommer med en slutlig åsikt när jag har läst klart Ripley Under Ground (1970).
