Ridley Scott tar en av historiens mest tilltalande historier och gör den urtråkig

Det här är en lite annorlunda recension. Ni har hittat till en självutnämnd expert på franska revolutionen och Napoleoneran. När jag fyllde 15 år fick jag välja mellan en dyr present och en resa helt och hållet i min smak. Jag valde att resa till Paris och själv guida min mor genom Napoleonkrigens stora sevärdheter i staden. Om min mor tyckte att det var roligt eller inte kommer jag nog aldrig att få veta. Resan var för mig; och resan har fortsatt. Jag skrev min masteruppsats om den senare revolutionen 1848 där Napoleons brorsson tog makten till stor del på grund av mitt intresse för epoken 1790—1820. Jag översatte och gav till och med ut Napoleons ungdomsnovell på svenska, vilken jag därefter omarbetade till ett filmmanus. Ja, när jag skriver ut det inser jag att jag kanske är lite småbesatt. I varje fall finns det nog få andra redaktioner i världen så pass väl pålästa inför recensionen av Ridley Scotts Napoleon. Men oroa er inte för pedantiskt hårklyveri av historiska fakta (kanske lite grann). Här gäller fortfarande dramatikens principer.

Var ska man börja? Det blev så pass många snabba anteckningar under filmens gång att jag knappt kan tyda dem. De som hänger i Napoleoncirklarna (läs: jag) har följt filmens produktion sedan innan pandemin. För varje detalj som kom ut växte skepticismen. Som recensent ska man gå in utan förutfattade meningar, men mycket av det som kom ut i pressen var svårt att inte tänka på (vi återkommer till några av dessa detaljer strax). Det som gick att recensera utan fördom var dock berättelsen i sin helhet; och vilket pladask det är. Scott lyckas ta det mytomspunna manuset från Stanley Kubrick (varför antogs det vara bra bara för att det är Kubrick?), om en av världshistoriens mest intressanta berättelser om ”rags to riches to rags”, i en av historiens mest politiskt komplexa tider, och göra det till ett ruschat montage av halvtråkiga och rent utav historieförfalskande moment. Det är inte (bara) att filmen sprider myter à la ett brittiskt skolbarns klichéer om Napoleon, utan att berättelsen i sig inte riktigt säger något. Scott väljer att böja kronologin (när han till exempel flyttar skilsmässan hela fyra år tillbaka i tiden) till förmån för en dramaturgi – som saknas.

Någonstans mellan Scotts regi och David Scarpas (The Day The Earth Stood Still [2008]) manus försvinner människorna och ersätts med tvådimensionella pastischer. Vare sig Napoleon (Joaquin Phoenix), Josephine (Vanessa Kirby), eller någon annan för den delen genomgår någon karaktärsutveckling. Napoleon börjar som en till synes okarismatisk och tråkig person och slutar också som det. Vi ges aldrig en chans att bry oss. Många karaktärer får inte ens chans att bli tvådimensionella. De nämns, de kommer upp på scen, och sedan försvinner de. Det verkar inte som att Scott riktigt vet vilken typ av berättelse det är han är ute efter att framföra. Tar man avstamp i reklamen de senaste veckorna är det en kärlekshistoria. Men när mycket bättre och mer historiskt trogna versioner har gjorts (här tänker jag exempelvis på Napoléon från 2002 med bland andra Isabella Rossellini i rollen som Josephine) framstår denna som en skolpjäs i jämförelse.

Sedan har vi ensemblen. Personligen kan jag inte förstå hur man kan tycka att Joaquin Phoenix är en fantastisk skådespelare. Visserligen var han bra i Her (2013), men i Gladiator (2000) spelade han en tvådimensionell skurk till kejsare. Inte mycket nyans där. Jag tillhör gruppen som anser att Joker (2019) var högt överskattad i sin helhet. I Napoleon väljer Phoenix att tala monotont med en halvhes röst och bli lite arg ibland. I en scen låtsas han sova i en stol; så känner jag också vid flera tillfällen. Jag blir uttråkad och irriterad. Hans val visar att han knappast är påläst om personen han gestaltar. I och för sig verkar ingen i produktionen vara särskilt insatt. Hans engagemang kan summeras i det han sa för ett par månader sedan:

“I went to all the museums and, yes, it’s very interesting but, yeah, you’re looking at swords and blah, blah, blah, who gives a fuck. I mean, honestly, I want to make it a great thing to talk about for your piece, but yeah, you walk around, and you look at the things and you go, ‘Oh yeah, that is a very small jacket.”

Who gives a fuck? Det kanske är du som projicerar din avsaknad av intresse, herr Phoenix. Inte bara det, men i en scen där Phoenix smäller till Kirby (det finns inget belägg för att Napoleon någonsin slagit Josephine) var det hela tydligen oplanerat. Han gjorde det ur ingenstans och utan förvarning. Kirby har sagt att de tillät varandra att ”gå till mörka ställen” men det hela känns lite som en varningsflagga.

På tal om Kirby och Phoenix har vi den omtalade (i alla fall av mig) helt uppochnedvända åldersskillnaden mellan de två. Phoenix är 14 år äldre än Kirby, när Josephine var den som var sex år äldre. Lite roligt är att de faktiskt följer de förfalskade födelsedatumen i bröllopsscenen i filmen, där Josephine sa sig själv vara fyra år yngre och Napoleon 1½ år äldre för att det skulle vara mindre skandalöst – utan att faktiskt nämna den sanna åldersskillnaden mellan karaktärerna en enda gång. I varje fall är det inte bara åldersskillnaden som stör, utan också Phoenix ålder. 48 år gammal ger han sig på att spela en 24-åring i början av filmen. Visst har Napoleon spelats av äldre skådespelare, men rynkorna är så pass framstående i Phoenix gestaltning att han genomgående påminner om målningarna av den döende Napoleon på Sankta Helena. Saknades det smink? Fanns det inte någon yngre, mer insatt, skådespelare att välja på?

Filmen är dålig, ja, ja. Ni förstår säkert. Jag måste bara poängtera en sista detalj som jag anser som en aning bisarr; musiken. Jag är genuint osäker på om jag inte såg en film tonsatt med placeholder musik. Dario Marianellis Pride and Prejudice (2005) tema Dawn spelades mer än en gång. Detsamma gjorde ett antal låtar från Martin Phipps soundtrack till BBC-miniserien War and Peace (2016) under de Hollywood-bombastiska (men helt felaktiga) slagscenerna (Scott borde ha tagit efter realismen i Waterloo [1970]). Resten av musiken var liturgiska körsånger jag kände igen men inte helt kunde sätta fingret på. Musikvalet var suspekt. Det är bra låtar, men lite som att de försökte få tittarna att undermedvetet attraheras till filmen per association. Hade filmen varit bra hade jag dock skrivit om vilken fantastisk liten detalj detta val var.

Finns det något som helst bra? Kostymerna, även om de utgör ganska många anakronismer, var ok. Fanorna var ganska läckra. Napoleons hatt kändes dock alldeles för stor. Men Napoleons hatt kanske är för stor för en ointresserad som Scott att ta sig an.