Överflöd, onytta och virtuositet är nyckelord i detta exemplar av Philip Berlins koreografi, ett konstnärskap som utforskar dansens tekniska parametrar som medel för att nå andra tillstånd än teknisk framgång. Koreografen är baserad i Stockholm och arbetar med dans i Sverige och internationellt. Det nya verket La Ronde (Visions of Excess) hade världspremiär på Moderna DansTeatern den nionde april.
Verkets dansmaterial utgår från en cirkulär och roterande rörelsepraktik. Scenbilden är kliniskt vit, nästan kirurgisk, med två vita latexstycken som enda visuella avvikelser. Dansarna är svartklädda, och tåtrosorna är på för verkets intensiva rotationer. Det är avskalat och naket vilket tvingar åskådaren att fokusera och själv hitta upplevelsen av dansen genom att tillåta sig att till fullo vara vittnen till rörelserna.
Dansen färdas och förändrar rummet genom att röra sig i flera riktningar samtidigt. Praktikens kvaliteter, förhållningssätt och strukturer realiseras ibland strikt koreograferat, ibland av slump och tillfälligheter och ett subtilt gestaltande av en relation mellan de två dansarna bryter stundtals det enorma fokus som man nästan kan ta på.
Dansarna Louise Dahl och Sam Huczkowski (shoutout Lule!) utför Philip Berlins La Ronde med en närvaro som gör verket till just det: ren danskonst. Musiken, komponerad av Maxime Denuc, är skapad av kyrkorglar där ljudlandskapet skiftar mellan klubbmusikens puls och orgelns intensitet. Dansarnas armar och ben skär genom luften i roterande hopp och skarpa viktförflyttningar, och tillsammans med den intensiva musiken skapar det koncentrerade innehållet ett skört uttryck.
Verket är både en hyllning till Cunningham och ett försök att skapa framtida koreografiska språk som växer fram ur det förflutna. Den komplexa koordinering av kroppens förmåga och överflödet av dessa rörelser skapar ett material som utmanar kroppens och intellektets föreställningsförmåga; både för dansarna och publiken.
MDT:s lokal på Skeppsholmen förstärker upplevelsen. Det stora scenutrymmet för dansen gör publiken nästan underlägsen scenens och verkets proportioner; som om dansen äger platsen och publiken tacksamt får ta del av den en stund.
Om man är nyfiken på dans, eller bara vill vara kreddig, är La Ronde ett måste. För den som har svårt att sitta still och behöver konstant nya intryck kanske Wallmans är ett bättre val.
Personligen blir jag nyfiken på hur Berlin har arbetat och selekterat fram denna specifika praktik. Det är uppenbart att det ligger en hel del timmar, förslag, omförslag och koncept bakom det som nu blivit verket La Ronde.
Jag uppskattar verkligen det avskalade, rena och sköra i dansverk som denna. Det är modigt. Det måste vara modigt. Bravo!
La ronde spelar på Moderna DansTeatern till söndag 12 april och turnerar därefter.
