Regissören Jonathan Glazers talande kontraster skapar ett unikt förintelsedrama

Det har gått ett decennium sedan den brittiska manusförfattaren och regissören Jonathan Glazer gjorde en långfilm senast, då han 2013 var aktuell med det lågmälda science fiction-thrillern Under the Skin med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen, baserad på Michel Fabers roman, blev väldigt hyllad, men sedan dess har det varit förhållandevis tyst ifrån honom. Nu är han sannerligen tillbaka igen med det tyskspråkiga förintelsedramat The Zone of Interest, vilken är löst baserad på den brittiska författaren Martin Amis bok med samma namn från 2014.

I The Zone of Interest beskär och reviderar Glazer ett fragment ur Amis roman, där han omfamnar en fiktionaliserad version av den tyska SS-officeren Rudolf Höss (Christian Friedel) som huvudperson och fokuserar på hans tid som kommendant i Auschwitz i början 1940-talet. Något som gör verket unik är att det inte centrerar kring de miljontals judar, polacker, romer och sovjetiska krigsfångar som han direkt blev ansvarig för att mörda under hans historiskt långa tid på posten, utan på hans fru Hedwig Höss (Sandra Hüller) och deras fem barn som strävar efter att bygga ett idylliskt liv i ett hus med en trädgård bredvid koncentrationslägret.

Genom den polska filmfotografen Łukasz Żals (Ida, Cold War) harmoniska foto öppnar The Zone of Interest med en scen där familjen Höss fridfullt badar tillsammans vid en å i närheten av sitt hem en vacker vårdag – något som omedelbart för tankarna till nazismens nationalromantiska ideal kring kärnfamiljen och tyskheten. Vi får därefter följa med familjen i vardagslivet tillsammans med grannskapet, där kvinnorna tar hand om hushållet och uppfostrar barnen till att bli goda tyska soldater medan männen arbetar på lägret intill.

Hedwig är ständigt upptagen med att skapa och vårda sitt hem, vilket på vissa sätt påminner mig om Chantal Åkermans kultförklarade Jeanne Dielman 23 quai du commerce 1080 Bruxelles (1975). Hon tar sig inte heller för att domdera över varken sin man eller den polska kvinnan som arbetar för dem, utan för henne är fasaden utåt och illusionen av stabilitet det viktigaste. Barnens liv skildras med lek, men också mycket allvar och ständig indexikalitet av våldet som pågår bara några meter ifrån dem, då pojkarna exempelvis leker med tennsoldater och klär sig i nationalsocialistiska uniformer. Deras dotter hittas vid flera tillfällen apatisk av fadern på olika ställen i huset, och drömlika scener när hon tycks träda utanför “zonen” (vilken jag tolkar som familjens trygghet och ignorans vid sidan av det pågående massmordet) klipps in. I samtliga akter utanför zonen inverteras fotot och ett dovt ljud hörs, vilket skapar en surrealistisk känsla som skulle kunna liknas med att äntra ett supermassivt svart hål — något som återfinns i Under the Skin, och utmärker Glazers distinkta stil. 

En bit in i filmen börjar ett distat väsen av skottlossningar och desperata skrik att höras, men i bild framhävs den till synes likgiltiga kommendanthustrun som med ett läppstift målar sina läppar i en ljusrosa färg. Således påminner den mig om Darin Sallams Farah (2021), där våldet hörs men inte syns, med influenser av filmskapare som bland andra den franska mästaren Robert Bresson och hans minimalistiska formpråk. Tillsammans med Mica Levis fantastiska kompositioner och en slående tystnad, är ljudet av Auschwitz och massmordet på det judiska folket i The Zone of Interest ständigt närvarande. Glazer experimenterar på så sätt med samspelet mellan ljud och bild på ett sätt, vilket påminner om den österrikiske auteuren Michael Haneke som ständigt skalar ner intrycken i scenerna. Skräcken utspelar sig bortom trädgårdsväggen och kryper på flera håll in genom små detaljer, exempelvis då en polsk arbetare tvättar Rudolf Höss läderstövlar och vattnet blir rött. Den starka kontrasten mellan vad vi hör och vad vi ser förstärker filmens genomgående fasansfulla känsla.

The Zone of Interest handlar på så sätt om den frånvarande närvaron av brutaliteterna, i vilket Glazer överger filmgrammatiken och (i stil med Haneke) försöker att få åskådaren att reflektera snarare än att manipulera hen. Filmen avser inte att skapa empati för familjen Höss, enbart se deras perspektiv och höra deras resonemang ur en ömsom distanserad synvinkel. Det distanserade, men ändå intima perspektivet, blir särskilt påtaglig då filmen filmats med dolda kameror och i det verkliga paret Höss hus. Glazer sliter den så kallade fjärde väggen i tu, men det finns inget chockartat kring det, inget katarsis, eller avslut.

Filmen blir även personlig för Glazer, då han tillhör det judiska folket och växt upp i en judisk gemenskap i utkanten av norra London. Han berättar i en intervju i The Guardian att förintelsen inte pratades öppet om under hans uppväxt, men var ständigt närvarande. På frågan om vad som fick honom att utföra projektet diskuterar han sitt arv och generationstraumat som det judiska folket bär på, och berättar hur han – liksom de flesta judiska familjer – har direkta kopplingar till Auschwitz. Således menar han att det inte är något i det förgångna, utan ständigt närvarande, vilket blir särskilt påtagligt med högerpopulismen som vuxit starkare de senaste åren. 

När eftertexterna rullar har jag gåshud, vilket är till stor förtjänst av Levis otroliga komposition som till min förskräckelse mynnar ut i de desperata skrik som följt filmen. Det blir sedan påtagligt att komma hem och se tusentals människors kroppar massakreras och slitas i stycken genom rapporteringarna från Gaza. I intervjun adresserar Glazer händelserna som inte går att blunda för, och påtalar hur de tynger ner oss. Han uppmärksammar filmens relevans och understryker att den kommer att vara läglig tills vi kan utvecklas ur våldscykeln som vidmakthåller människan. Det känns för mig extra absurt att, på ett liknande sätt som Hedwig, återgå till vardagslivet i vetskapen om det som pågår. Med mig tar jag filmens budskap som vidhåller att vi aldrig får glömma, men vi får aldrig heller sluta kämpa för medmänsklighet för att bryta våldscykeln. Aldrig igen – för någon.