Att skapa musik som är introspektiv och bombastisk på en och samma gång har Yaeji aldrig haft svårt för. Ända sedan hon slog igenom med raingurl har hon med sina låtar bjudit in till en värld där alla dansar själva, tillsammans. Yaejis ljudskapande är och har alltid varit otroligt kreativt, och på senaste albumet With A Hammer tar hon lekfullheten till en helt ny nivå.
I sin pressrelease skriver Yaeji att detta album är resultatet av mycket ilska som hunnit byggas upp under de senaste åren. Hon nämner specifikt pandemin och Black Lives Matter-demonstrationerna, som i sin tur fick den asiatiska diasporan i USA att ifrågasätta sin plats i det amerikanska samhället. Den politiska riktningen albumet tar görs tydligt redan på första låten Submerge FM, där hon uttrycker sin misstro till det dystra, pessimistiska tankesätt som frodas på internet. All ilska och förvirring hon känt omvandlar hon till en metaforisk hammare som hon krossar sina rädslor med – därav albumets titel With A Hammer.
Det förklarar varför nästan varje låt på albumet inkorporerar basslingor som dundrar i lyssnarens öra. Yaejis idé är att slå sönder konventioner – sociala såväl som musikaliska – för att kunna bygga upp något nytt hon själv kan känna sig stark och trygg i. Det är vad framtiden behöver, enligt henne; att människor ska bli de modigaste och mest äkta versionerna av sig själva för att konfrontera dagens utmaningar. En sådan process gör hon möjlig genom att transformera sin frustration till musik hon sedan dekonstruerar.
Detta tydliggörs vid flera tillfällen på With A Hammer, och som platta är den oförutsägbar. Albumet kryllar av olika kombinationer av takter och ljud som Yaeji mästerligt väver samman, vilket gör att verket aldrig tappar den röda tråden. Tvärtom — det är snarare en mosaikbild, en kubisk målning som vänder och vrider på sina komponenter, och väljer nytänkande vinklar att beakta idéer från. Influenserna är breda och sträcker sig till indierock, electronica och pop. Resultatet blir då en härlig mix av ljudbilder som smeker och slår en på samma gång, och gör albumet utmanande och gripande.
Ta exempelvis kombinationen av jungle och dancehall på Fever, nickningen till triphop på Passed Me By, eller de invecklade melodierna som sätts samman med ett boombap-beat på titelspåret – allt passar perfekt. Samma wow-upplevelse får man när Yaeji blir punkig på Michin, eller när hon avskedar lyssnaren på Be Alone In This. Hon uppvisar en lekfullhet i hur hon strukturerar ljud, och det skapar oförväntade, men väldigt vackra nummer.
Hon är också duktig på att använda arpeggiatorn och maximera potentialen i sin röst som instrument. Även om hennes skrivande — i alla fall det på engelska som jag förstår — kan brista ibland, och även om hon stundtals sjunger falskt som på Be Alone In This, är det lätt att se förbi det. Hur ska man inte? Hon har så mycket pondus i rösten, och hennes vokaler leker på gränslandet mellan sång och rap. Oftast brukar artister vara bättre producenter än vokalister eller tvärtom, men Yaeji är bekväm på båda fronter.
Under så många år har Yaeji gjort musik som är svårmatchad, och With A Hammer är det bästa, mest utvecklade och mest kompletta projekt hon släppt. WHAT WE DREW och hennes tidigare EP:s jobbade med lite enklare koncept, och att våga experimentera i denna utsträckning på ett debutalbum är kaxigt. Om någon ska vara kaxig är det just hon — detta album är i princip felfritt. Allt sitter rätt och det låter fräscht och nytänkande. Det känns som ett naturligt nästa steg för en artist som aldrig saknat självförtroendet eller skillsen att backa upp det.
