Time On My Hands

Ásgeir

Isländska låtskrivaren Ásgeir Trausti Einarsson föddes i den lilla byn Laugarbakki, som vid senaste befolkningsmätningen 2018 hade runt 57 invånare. Han använder sitt förnamn som en mononym och är känd under artistnamnet Ásgeir. Hans första album Dýrð í dauðaþögn från 2012 slog igenom i Island, och 2014 översatte han albumet till engelska under titeln In The Silence och fängslande den internationella publiken. Han har vunnit ett flertal priser – bland annat en drös från Icelandic Music Awards, som Album of the year för sin debut och Best newcomer i början av sin karriär. Nu släpper han sitt fjärde album 10 år efter det första, helt på engelska och med titeln Time On My Hands.

Ásgeirs genre beskrivs och komprimeras ofta till kategorin folktronica, vilket fångar ljudbilden av detta album väldigt bra. Det börjar med titelspåret, Time On My Hands, som består av mullrande och mörka instrument som bryts av med Ásgeris ljusa, kännetecknande falsettstämma. Flera av spåren för tankarna till folkmusikern Hozier då en underliggande mystik och mörker byggs upp av distade syntar, akustisk gitarr och melankoliska melodier. Som spåret Snowblind där det dånande pianot och Àsgeirs lite lägre tonläge onekligen klingar Hozier, samma gäller albumets lugnaste spår Golden Hour där den dämpade ljudbilden och smygande känslan skapar starka paralleller. Albumets mer elektroniska spår som Blue känns som neonljus och mörka kvällar, de ligger tungt på syntar och lager av elektroniska slingor och beats. Stora delar av de elektroniska inslagen känns väldigt utdaterade och generiska, lyssningen känns lite som en tidsresa till eran av Tumblr, plastiga choker-halsband, klipp av Katniss och Peeta ihoppysslade av fans och tidiga Imagine Dragons. Det utnötta och typiska hjärtslagsliknande beatet i Vibrating Walls tillsammans med atmosfäriska slingor blir lite för mycket bilreklam och svårt att ta till sig. I de folk-inspirerade inslagen i albumet finns det en puls och drivkraft, men de elektroniska inslagen hindrar albumet från att lyfta.

När det kommer till innehåll och budskap så är ett tydligt tema att vända blad, gå vidare och att kolla tillbaka på det förflutna. Att lämna en kärlek eller att vara påväg ut, som i låten Like I Am där han sjunger om att vilja lämna en relation. Budskapet blir tydligt med dessa ganska banala och raka ord: “Either find somebody new / Or love me like I am / Don´t waste my time to long / Just love me as I am”.  I låten Waiting Room återvänder han till det förflutna och låtens drivkraft blir att slita sig fri, hela albumet känns som en övergång men ändå lämnas lyssnaren oförändrad. Låtarna har tydliga teman – ibland lite för tydliga, då Ásgeir också använder sig av mycket rim och klyschiga fraser. Det blir lite för snällt och budskapen blir väldigt platta. Det går inte att undgå att jämföra hans engelska musik med den isländska, även för en som inte förstår isländska känns hans tidigare släpp på modersmålet mycket mer intima och livfulla. Kanske försvinner lite av nerven i översättningen?

Time On My Hands lämnar lyssnaren ganska oberörd, det finns ett yttre lager som glänser från ett avstånd men när man kollar närmare är det matt. Det känns som att musiken är skriven utifrån en ram och som att mycket stannar under ytan. De teman han berör är stora och utforskande, men lyssnaren vet varken mer om sig själv eller honom efter att ha lyssnat på albumet. Stora delar av plattan känns återanvända och man finner sig själv väntandes på en närvaro som aldrig kommer. Hans röst är förtrollande och det finns definitivt delar av musiken som är spännande, men allt det glöms bort då man snabbt blir rastlös och ostimulerad. Time On My Hands funkar som stämningsfull bakgrundsmusik, men saknar det som grabbar tag.