Recension: Tigrar
Vanligtvis brukar fotbollen sägas vara en avspegling av det samhälle den spelas i, men vid en närmare titt är det en rejäl förenkling. På samma sätt som rasism och främlingsfientlighet i mycket större utsträckning präglar gator och torg än läktare och planer, genomsyras elitfotbollen av en tuff machokultur och hänsynslöst tävlande från en tidig ålder. I Ronnie Sandahls nya film Tigrar får vi för en gångs skull följa med från den stora drömmen till den stora scenen och se vilka konsekvenser det kan få för människan, som inom den cyniska fotbollsindustrin prioriteras i andra hand.
Filmen är baserad på boken I skuggan av San Siro av Martin Bengtssons som i mitten av 2010-talet, blott sexton år gammal, flyttade från Örebro SK till fotbollsklubben Inter i Milano. Proffsdrömmen hade förverkligats, men under ytan av kändisskapet och glamouren uppdagades en helt annan vardag som snart skulle visa sig vara livshotande för Martin (Erik Enge). Framme i Italien talar klubbens läkare över huvudet på honom: hur mycket betalade vi för honom? hur mycket väger han? När ung kille köps av en internationell fotbollsklubb blir individen ur klubbens synsätt en simpel handelsvara, ett objekt menat att uppfylla målsättningar i titlar eller dyra spelarförsäljningar. Om det inte infrias? Utbytt och kasserad, nästa pojke står redan vid sidlinjen redo att bli inbytt. Med den kravbilden får huvudpersonen en intressant psykologisk karaktärsutveckling som gestaltas genom ätstörningar, tics och masochistiska egenträning. För som klubbens ägare säger till honom: “Vi behöver någon som är beredd att göra uppoffringar för att nå dit han vill. Någon som hellre dör än att misslyckas”.
Till fotbollskollektivet Martin flyttar är klimatet tufft. Varje dag är en tävlan både på och utanför planen och eftersom han både köpts dyrt och inte kan språket fryses han snabbt ut av de andra medspelarna. Isoleringen porträtteras av filmens fotograf Marek Septimus Wieser som ständigt fångar Martin ensam i olika hörn av det annars högljudda och testosteronfyllda boendet. För att hålla sitt inre i schack tystnar han, men i den jäktade blicken, de spända käkarna och den vältrimmade kroppen anar man att känslorna snart kommer pysa ut, eller explodera. Att hänvisa till en skådespelarens ansikte inom film kan låta klichéartat, men i fallet Erik Enge är det berättigat. På samma sätt som Martins kontrollerade stumhet hela tiden håller tittaren på tråden får bilderna när han avväpnas och brister ut i skratt extra stor tyngd. Tack vare Ronnie Sandahls återhållsamma manus, som inte försöker psykologisera hans mående mer än det behövs, blir filmen heller aldrig gråtmild. Inte ens när den frånvarande pappan, som skaffat ny familj, känslokallt ringer efter A-lagsdebuten för att gratulera sin son blir det sentimentalt. Allt känns i stället kallt, rått, hårt – det finns ingen plats för tårar, bara ett brännande i bröstet.
Efter några månader i Italien träffar Martin den svenska fotomodellen Vibeke (Frida Gustavsson) och de blir förälskade i varandra. Båda två är en sorts uppburna, men ack så enkelt utbytbara, kroppsarbetare. En morgon när de vaknar i sängen säger Martin att han aldrig träffat någon som har värre fötter än honom, förrän han fick se Vibekes som är fulla av blåmärken. Genom henne vidgas hans syn på livet, men det kommer till ett pris och för att nå målet han så hårt strävar efter finns det inget utrymme för distraktioner från träning, sömn och kostscheman.
Det senaste årtiondet har fotbollen fått allt större utrymme inom kulturen, men trots det har filmformatet haft svårt att göra sporten rättvis. Ofta blir försöken kitschiga, som Goal filmerna, eller så utspelar sig berättelsen i kontor och omklädningsrum långt bort från fotbollsplanen som i The Damned United eller Friday Night Lights. I samma fotspår går Ronnie Sandahls biopic Tigrar. Allt känns trovärdigt i filmen. Gehöret för fotbollsvärlden är rent, förutom scenerna på planen tyvärr, då skorrar det falskt. Den återkommande svängiga kameran fångar dribblande ben eller huvudrollens flåsande ansikten men filmens anspråk på trovärdighet skaver där och då. Det kan vara orsaken till det ringa utbudet av fiktiva fotbollsfilmer – det är enkelt att se när det inte är på riktigt. Fotbollen i sig har ingen naturlig dramaturgisk båge den är formad efter. Vi känner när det är på riktigt och den oförutsägbarheten verkar personregi ha svårt att fånga.
Med det sagt är Tigrar bland det bästa som gjorts inom genren. Det är en liten berättelse om en pojke och hans dröm, men inom den ramen ryms något mycket större som alla kan känna igen sig i. Hur mycket är man villig att offra när ens livs stora chans finns inom räckhåll? Där andra sportfilmer vanligtvis handlar om vem som går segrande ur matchen handlar Tigrar om huruvida Martin ska vinna eller förlora sitt liv. De ville ju som sagt ha någon som hellre skulle dö än att misslyckas.
