En film som delar kritikerna men som kan inget annat göra än att vinna priser

The Whale fick en sex minuter lång stående ovation i när den hade premiär under Filmfestivalen i Venedig under hösten 2022 – och det med rätta. När sluttexterna började rulla ville jag själv stå upp och klappa. Jag älskar att bli rörd, och The Whale är om inget annat en rörande film som tickar många av mina tematiska boxar. Det var därför förvånande att lämna biografen och läsa recensioner som ”’The whale’ är ett pekoral” eller ”scenerna blir ibland repetitiva…lite väl melodramatisk”. Inte heller The Guardians Peter Bradshaw var särskilt gillande. Filmen har dock nominerats till 114 olika priser, bland annat 4 BAFTAs och 3 Oscars, och vunnit 40 av dessa än så länge.

En man med dödligt fetma lämnar aldrig sitt hem. Han lär ut skrivarkurser via zoom med avtängd kamera och har en tonårsdotter (Sadie Sink) han inte har fått träffa sedan hon var åtta. Han vet att han är döende och förmår själv inte fortsätta leva. Under sina sista dagar försöker han att nå ut till sin dotter. Hur det går får ni själva uppleva i biografen, men det framstår aldrig som en orealistisk berättelse. Charlie (Brendan Fraser) är inte den klyschiga karaktären som löser alla sina problem på en vecka. Hade det varit en klyschig film hade Charlie åkt till sjukhuset, börjat motionera, och fixat relationen med alla i hans omgivning. I stället är det en berättelse om inre försoning, snarare än försoning från det sociala sammanhanget. Det är en berättelse om döden, om en man med ett missbruk som fortsätter in i det sista. Det är kanske just att allt inte löser sig som en klyscha som omedvetet stör andra recensenter?

Blomkvist beskriver filmen som ”pekoral” och använder Charlies användning av ordet ”amazing” som ett exempel. Charlie ska trots allt vara en lektor i en skrivarkurs. Att han beskriver sin dotter som ”amazing” hela tiden kan tyckas som svagt språkbruk. Men är det här verkligen en klyscha? Jag påstår snarare att det här är realistiskt. Inget tyder på att Charlie arbetar vid ett prestigefullt universitet eller att han är en lyckad författare. I verkligheten är inte alla lärare särskilt begåvade, även om de kan vara entusiastiska. Det är just den här nivå av realism som gör upplevelsen gripande.

Fotot förhöjer också idén om inre försoning snarare än extern. Hela filmen utspelar sig i Charlies hem. Valet av 4:3 som bildformat accentuerar isoleringen. Objektiven i vidviklarna kröker de raka strecken i rummen och förstärker också känslan av att det är en subjektiv berättelse. Tonsättningen av Rob Simonsen är utmärkt i full surround i en stor biosalong. Ser man filmen på en laptop går mycket förlorat. Det gäller i och för sig alla filmer, men tonerna här är stora och bastunga. Som en beundrare av Rupert Gregson-Williams och Hans Zimmers arbete i The Crown är det svårt att inte se likheterna i det omringande ljudet. Sedan har vi såklart både Frasers och Sinks gedigna skådespeleri. Hade det inte varit för dessa två, speciellt Fraser, hade filmen kanske känts som ännu ett familjedrama i mängden. Fraser lyckas dock att utstråla en ärlig smärta som skiner på duken.

Det är kort och gott en klassisk pjäsfilmatisering (baserad på Samuel D. Hunters pjäs) förstärkt av de egenskaper en film kan erbjuda och som är omöjliga att få till på en scen. Det är fullt förståeligt att filmen har nominerats till 114 olika priser och jag har svårt att se hur Fraser inte tar hem en Oscar. De som varit lite taskigare i sina recensioner kanske vill sticka ut med sina kontroversiella åsikter; eller så har de helt enkelt andra boxar att ticka än jag. Om vi alla hade samma åsikter vore världen trist. I varje fall ser jag, likt många i priskommittéerna, The Whale som en av det gångna filmårets kronjuveler.