Recension: The Midnight Sky

Hur skulle de se ut om en dator fick i uppdrag att skriva en film? Utan människans känslor skulle den rimligtvis bara kunna dra inspiration från tidigare verk, men ge den nog mycket tid och antagligen skulle någonting sammanhängande kunna skapas. Möjligtvis något själlöst och ytterst derivat, men åtminstone fullt möjligt att se och följa med i.

Med det sagt – The Midnight Sky, i teorin en film baserad på Lily Brooks-Daltons roman Good Morning, Midnight, men i praktiken snarare en samling scener från annan modern science fiction som Gravity, Interstellar, The Road och Ad Astra. Även en budget på 100 miljoner dollar, vilket möjliggjort för regissör och tillika huvudrollsinnehavare George Clooney att jobba med nog bra människor för att skapa någonting ofta mycket vackert, men som i slutändan inte är nog för att dölja filmens brist på livsgnista.  

Det börjar ändå lovande. Jorden har blivit obeboelig efter att höga mängder radioaktivitet spridit sig över hela planeten. Majoriteten av världens människor är döda. George Clooneys Augustine Lofthouse är en av få kvar. Augustine lever ensam på en forskningsstation i Arktis, där han mest vandrar runt, super och mår dåligt över gamla minnen. Clooney gestaltar sin roll strålande och visar prov på mer talang i sin tysta ångest än vad han gjort som den identiska svala snubbe han spelat i ungefär alla sina filmer från de senaste 20 åren.

Ganska snart märker Augustine att han inte är ensam på stationen när han en dag upptäcker den stumma flickan Iris (Caoilinn Springall) gömd under ett bord. Trots en svår början de två emellan kommer Augustine Iris nära, och bestämmer sig efter ett tag för att vandra med henne till en säkrare och större station. En vandring i karg miljö och farlig terräng.

Kul koncept. Inte originellt för fem öre, men vandring i extrema klimat gör för bra spänning, och oron ökar naturligt för huvudpersonerna när en av dem är ett barn. Det finns definitivt starka stunder på resan, till exempel en väldigt minnesvärd scen i en desorienterande snöstorm, men ganska sällan finns känslan av fara där. Mitt i The Midnight Sky vaknar Augustine upp i isvatten och dyker kort senare ner i en isvak innan han går ut i arktisk natt för att vandra vidare utan några direkta men, och ungefär där håller sig filmen största delen av tiden. Den säger att saker är farliga så att tittaren ska tro på det, men den skildrar samtidigt situationer som skulle leda till säker död som helt harmlösa.  

Parallellt med detta begår The Midnight Sky också misstaget att skildra händelser från ett rymdskepp tillbaka till jorden efter att ha undersökt möjliga planeter för människor att emigrera till. Deras ovetande om att de inte kan återvända till jorden längre är ett annat skäl till varför Augustine söker sig till en annan station med bättre kommunikationsmöjligheter. På det här rymdskeppet händer ungefär ingenting, men nästan mer tid spenderas här än på jorden. Alla skådespelare gör bra ifrån sig, inte minst Kyle Chandler som ger mer än vad som är rimligt trots att hans karaktär knappt har en roll i filmen, och det är ett snyggt designat skepp de vandrar runt i, men varje scen med dem pågår så länge att man nästan hinner glömma bort Clooneys handling som är både den klart mest intressant och bäst utförda. Det finns försök att skapa spänning här också, men då i form av ett meteorregn som pågår så länge att det barn Felicity Jones Sully är gravid med borde hunnit födas innan det är över. Den här halvan av filmen påminner mycket om Cloverfield Paradox. Inte för att de egentligen påminner om varandra till utförande eller story, utan för att båda gör den yttre rymden till universums mest ointressanta plats. 

På sätt och vis är The Midnight Sky en fantastisk film. Alla inblandade skådespelare håller hög nivå och många ger sina bästa insatser på länge. Foto, kulisser och stämning är alla på topp, och ger den känsla av isolering och fara som handlingen med ord vill förmedla men aldrig riktigt lyckas med på egen hand. Alexandre Desplats soundtrack är även det på högsta nivå, ärligt talat på så hög nivå att det ibland känns som att det borde vara del av en annan, bättre film och därför blir lite malplacerat i vissa scener.

Men så är det handlingen. Den saknar all form av originalitet och gör inte heller någonting vettigt av sina inspirationskällor annat än att låta sina tittare sitta och säga ”påminner inte det här om…?” lite för ofta. The Midnight Sky har definitivt stunder där den närmar sig att säga någonting stort om mänskligheten och livet, men det är sällan den tar sig hela vägen. Enda gången den är riktigt nära att lyckas fullt ut kommer först mot slutet när de två handlingarna möts, och även då går det inte riktigt att uppskatta stunden på grund av en mycket klumpigt avslöjad twist mitt i det vackra. Rörande är det visserligen ändå, men likt resten av filmen önskar man att manuset bara bearbetats ett varv till. Så som den är nu känns The Midnight Sky dömd att, trots höga produktionsvärden och en vilja att berätta en svepande historia om det mänskliga tillståndet, bara bli ännu en apokalyptisk science fiction-film i mängden.