“At the very end of 2002, I took the Microphones name and crumpled it up / And burned it in a cave on the frozen edge of northern Norway / I made a boundary between two eras of my life / A feeble gesture at making chaos seem organized / The roaring river carves on, laughing at my efforts / While the idea of something called ”Mount Eerie” engulfed me”
Så sjunger Phil Elverum på Microphones in 2020, ett album bestående av en enda 45 minuter lång låt. Det är hans första album som The Microphones sedan 2003:s Mount Eerie, vilket också är det namn han sedan dess fortsatt att ge ut sin musik under. Han ville gå vidare från det uppbrutna kärleksförhållande och de psykiska problem som präglade flera av hans tidigare album, men också som musiker. Utanför en stuga i norra Norge brände han upp papperslappar med namnet The Microphones på, och har inte hittat tillbaka förrän nu.
Microphones in 2020 inleds med två gitarrackord, som ligger som en loop, som drones, under låtens första sju-åtta minuter, och representerar de 17 år som gått. Man är som i trance när Elverums röst slutligen hittar in i låten, man har nästan hunnit glömma vad man lyssnar på. ”The true state of all things / I keep on not dying, the sun keeps on rising / I remember my life as if it’s just some dreams that I don’t trust”, säger han. Och senare, han återkommer till detta flera gånger, “the true state of all things is a waterfall”. Gitarrerna ligger kvar, och det gör de i stort sett under hela låten. De bara flödar fram, som ett vattenfall. Samma två ackord, som den monotona vardagens två puttriga ackord, som ibland ger vika för variationer, för plötsliga händelser, men oftast bara rullar på. Han fortsätter att inte dö, solen fortsätter att gå upp. Elverum berättar också om hur han känslomässigt är tillbaka på samma plats som han var vid när The Glow pt. 2 gavs ut, vilket säkert är en av anledningarna till varför han valt att just nu återgå till namnet The Microphones. 2001 var han ensam och sorgsen efter en avslutad relation. Beskrev slutet som ett dödsfall, skrev texter om döden, utan att då känna till den död som skulle drabba honom senare i livet, när hans fru Genevieve Castree gick bort i cancer. Nu försöker han förstå hur han blev den han blev, genom att bryta ned livet i enstaka händelser, som vi får ta del av.
I en intervju med Brooklyn Vegan berättar Elverum att han nästan i högre grad betraktar detta verk som en tonsatt ljudbok än ett album, och det är inte svårt att förstå varför. Låten kan betraktas som Elverums egna självbiografi, hans coming-of-age-berättelse. Han redogör lika direkt och sanningsenligt som vackert poetiskt om sitt liv som musiker, make, barn och tonåring, sin konstanta jakt efter mening, om hur han 2003 försökte skapa ordning i sitt kaos genom att byta pseudonym, dela upp sitt liv i två tydliga epoker. Något som inte fungerade. Det är också ett hjärtskärande intimt och personligt självporträtt av en artist som i medelåldern tycks ha landat i sig själv, eller insett att han inte längre är på väg någonstans.
Jag drabbas av ett slags barnslig skräck inför att växa upp, att sitta och betrakta sitt liv med facit i hand, och försöka förstå varför det gick som det gick, genom att pussla ihop enskilda scener. Den tillhörande “musikvideon”, som Elverum själv kallar en “powerpoint karaoke slideshow”, där han under hela albumets gång visar upp fotografier från sitt liv, ett efter ett. Känslan av att livet bara rullar fram blir extra stark då, med gitarrernas upprepade figur i bakgrunden.
Men absolut möts vi av en del variationer bland dessa rullande gitarrer, det är inte samma loop rakt igenom. Små inslag av piano, ett drivande trumkomp dyker upp ibland. Kraftfulla stötar av distade gitarrer. I mitten en storslagen och hjärtskärande vacker instrumental paus av orglar, och vad som låter som dragspel. De mer elektroniska inslagen, och sättet han arbetar med att spela in många gitarrspår för att skapa ett djup åberopar The Microphones tidiga album, medan texten och sången, med sin hyperärliga framtoning, påminner om Elverums senare Mount Eerie-album. Men i grund och botten är det verkligen en och samma låt som glider fram i 45 minuter. Det är en oerhörd bragd i sig, att lyckas skriva en låt av den längden, som inte varieras överdrivet mycket, men som aldrig blir det minsta ointressant. En av albumets stora styrkor är spänningen mellan den lite “ofärdiga” känslan, att Elverum bara spelar två ackord och låter diverse minnen från sitt liv flöda ur honom som i ett slags stream-of-conciousness, samtidigt som den uppfattas som minutiöst planerad, med en texten som kryllar av fantastisk poesi, och musiken som är perfekt utformad för att ackompanjera den. Tillsammans höjer musiken och texten varandra, och gör Microphones in 2020 till något som helt saknar motstycke idag.
Elverum har alltid återkommit till raden “there’s no end” på flera av sina album. Likaså detta. Det är det sista han säger. Och faktum är att det ligger en viss sanning i det. Precis som denna typ av interna reflektioner, funderingar om sitt eget väsen, var man kommer ifrån, vem man ska bli, aldrig tystnar, tystnar aldrig riktigt låten. Efter sitt abrupta slut, hör man den nästan pågå vidare i sitt eget huvud. Som om den egentligen bara är ett långt urklipp ur en livstid av Elverums tankar. Detta är allt vi får höra, men i honom finns det inget slut. Musiken rinner fram, sköljer över oss som ett ljuvligt, varmt vattenfall, och det finns inget slut. Samma ackord rullar hela livet.
