The Loneliest Time
Carly Rae Jepsen
6
Carly Rae Jepsen har haft en spännande karriärbana. Efter att ha slagit igenom med en av 2010-talets största monsterhits Call Me Maybe stod hon inför samma vägval som alla potentiella framtida one-hit wonders gör: Vad gör man när man slår så stort, så plötsligt? Vissa vänder om helt, vissa gräver ner sig i sig själva, vissa lägger ner. Carly Rae Jepsen? Hon tog den ärliga, hyperromantiska popmusiken som gjorde henne till stjärna och vred upp dess intensitet till tusen.
Sedan Emotion släpptes 2015, det första albumet efter det stora genombrottet, har Jepsen gjort sig själv till general för en armé av syntar, stråkar, och saxofoner med det enda målet att förmedla hur det känns när man är smärtsamt, överdrivet, oförståeligt kär. Den kanadensiska sångerskan fortsatte 2019 på inslaget spår med Dedicated, men på Dedicated Side B som släpptes året efter började Jepsen och hennes lilla handplockade fabrik av låtskrivare och producenter sakta men säkert introducera nya idéer. Dessa inslag återintroducerar sig själva med besked på det nya albumet The Loneliest Time.
The Loneliest Time är inte en radikal transformation – Carly Rae Jepsen jobbar inte riktigt på det sättet. Vad vi istället får här är ett kluvet album, som stundtals är en triumf, och stundtals en besvikelse. När det fantastiska introspåret Surrender My Heart drar igång skulle man kunna tro att ingenting har förändrats alls – syntarna sköljer över ens synapser, refrängen är enorm, trummorna stampar hårdare än ett gäng rusande elefanter. Låten hade passat in med de bästa stunderna från den tidigare nämnda karriärhöjdpunkten Emotion.
Det blir dock snabbt uppenbart att Jepsen inte bara tänker trampa i bekanta, välfungerande fotspår här. Istället följer en trio av låtar som tillsammans försätter oss i en helt annan stämning. Joshua Tree är mörk, sexig och kaxig med ett oväntat religiöst bildspråk från popsångerskan. Talking To Yourself är en förödande breakup-banger som får färg av bitande tunga gitarrer. Texten är en jobbigt träffsäker reflektion över att sakna någon och undra om den personen kanske saknar dig också:“Do you talk to me, when you’re talking to yourself?” Ouch, där satt den.
För att avsluta denna riktigt starka startsträcka får vi en av albumets absoluta höjdpunkter. Far Away är en riktig pärla och låter som tvillingen till den fenomenala singeln Western Wind. Båda låtarna är flyktiga och nostalgiska, och visar på en mer härdad och försiktig inställning till kärlek än Jepsen sträckt sig till tidigare. På dessa besläktade spår får vi låga tempon, suktande stråkar, och försiktiga skvättar piano – när Jepsen rör sig i denna nya riktning är plattan som allra bäst.
Tyvärr tar albumet en sväng in i oönskat territorium efter denna härliga introduktion. Sideways och So Nice är sliskiga och sentimentala på helt fel sätt, och låter sterila och haltande bredvid albumets mer välutvecklade låtar. Beach House lät fräsch när den släpptes som singel med sin ovanligt pessimistiska ton enligt Jepsen-standarder. Bredvid de andra låtarna på albumet är den dock inte lika övertygande. Låten känns inte riktigt färdigbakad i detta sällskap och den ligger klumpigt till bredvid låtar som utforskar kärlekens komplexiteter på mycket mer spännande och nyanserade sätt.
Albumets absoluta lågpunkt kommer på Shooting Star som rakt igenom faktiskt är en pinsam låt. Jepsen kanske alltid har varit genuin och rak i sitt textförfattande kring kärlek och lust, men hon har historiskt alltid närmat sig denna ton på ett smartare sätt än här. Shooting Star är dock nästan förolämpande mot lyssnaren med sina förskolerim: “It’s physical, it’s natural, my spiritual, my animal”? “I might sleep with you tonight / If you wanna know why, just because summertime”? Jepsen staplar klyscha på klyscha som aldrig förr, och det är omöjligt att förstå varför den här låten hamnade på albumet istället för till exempel det lysande bonusspåret Anxious, en discodänga som heter duga.
Det ska sägas att albumet kommer tillbaka riktigt starkt på slutsträckan. Go Find Yourself Or Whatever är en ögonfuktande ballad med mer akustisk instrumentation än Jepsen brukar tillåta sig själv. Textmässigt är det en tankeväckande meditation kring både fysisk och emotionell distans i förhållanden, och hur självtvivel kan sätta käppar i hjulet för vår kärlek till andra människor. Spåret förbereder scenen perfekt för det avslutande titelspåret, en fantastiskt trevlig låt som knyter ihop albumets teman av kärlek som svänger fram och tillbaka, kärlek som aldrig riktigt avslutas. Det känns också som ett genuint firande av mänsklig gemenskap, och en pusselbit till vad det känns som att Jepsen och hennes kollaboratörer egentligen eftersträvade med albumet.
Efter ett antal år av att ha varit ensamma som aldrig förr är det nog många som söker efter närhet, och det är fint med musik som så öppet och ärligt skildrar det sökandet. Om hela skivan hade gjort det så väl som den gör i sina bästa stunder hade det kunnat vara ett betydligt mer givande verk. Tyvärr får vi istället endast ett väldigt starkt skelett av vad som hade kunnat vara ett bättre album, med ett gäng störande felsteg som kommer i vägen för att The Loneliest Time verkligen ska lyckas få igång sitt momentum. En bristande platta? Absolut, men dess styrkor lyser fortfarande starkare än dess svagheter, och stundtals pekar den på en riktigt spännande riktning för sångerskan som kommer bli fortsatt intressant att följa i framtiden.
