Recension: The Idol

Förra veckan var det säsongsavslutning på serien The Guardian kallade ”det värsta programmet som någonsin gjorts”: The Idol. Serien är skapad av Sam Levinson (Euphoria, Malcolm & Marie), popikonen Abel ”The Weeknd” Tesfaye och Reza Fahim samt producerad av A24 och HBO. I rollerna syns Vanessa Paradis och Johnny Depps dotter Lily-Rose Depp som popstjärnan Jocelyn, och Tesfaye som hennes självutnämnda manager Tedros. Vid sidan av huvudrollerna finns andra stora namn som Suzanna Son, Jane Adams, Hari Nef, Da’Vine Joy Randolph och Eli Roth med flera. För att inte glömma Karl Glusman som till min glädje dök upp i ett avsnitt. Ett flertal legendariska musiker är också med, såsom Jennie från BLACKPINK, Moses Sumney och Mike Dean. Jag hade hört om serien i över ett år, och med en sådan cast plus HBO i ryggen kändes det som att ingenting kunde gå fel, men tji fick jag…

Serien handlar om Jocelyn som efter att ha förlorat sin mamma får ett nervöst sammanbrott och tvingas avsluta sin turné. Hon försöker då bygga upp sin karriär och återta titeln som USA:s sexigaste unga popstjärna, men så träffar hon nattklubbsägaren Tedros och inleder en komplex och sadomasochistisk relation med honom, varpå han försöker vägleda henne att hitta sin egen röst. Successivt flyttar Tedros in i Jocelyns hus, och med sig har han sina anhängare – ett gäng musiker han plockat upp från diverse ställen och som nu slaviskt följer honom. Tedros öppnar Jocelyns ögon för Hollywoods mörka sida samtidigt som han lockar in henne i mörkret – en värld full av droger, sex och våld – men saker och ting är inte som de verkar vara.

Jocelyn tar stark inspiration från popikoner som Britney Spears, men främst finns paralleller till Tesfayes ex: Selena Gomez. Inte nog med att både Jocelyn och Gomez båda växt upp som barnskådespelare, men år 2016 ställde Gomez också in sin turné till följd av psykisk ohälsa och i hennes ”comeback” bar hon ett sjukhusarmband i en musikvideo. I seriens första scen blir Jocelyn också fotad med ett sjukhusarmband, varpå samtliga runt henne hävdar att psykisk ohälsa är sexigt. Selenas låt Bad Liar fick när den släpptes en del kritik för att hon stönar i den, något som återskapas ett flertal gånger i The Idol. En av de tydligaste parallellerna mellan dem, enligt Mirror, är hur Tedros manipulerar Jocelyn till att sända live på sociala medier och berätta om sina trauman. Även om Tesfaye menar att Jocelyns karaktär är inspirerad av hans egna erfarenheter och en blandning av olika öden inom musikindustrin, är det svårt att blunda för dessa liknelser. Således exploaterar serien Selenas trauman utan hennes samtycke, vilket får mig att ifrågasätta hur den ens fick produceras.

Mer intressant än så är The Idol inte. Den scen jag minns allra tydligast är när Tedros står och runkar mot en vägg i provhytten på Valentino – och det säger i princip allt om seriens innehåll. Hela berättelsen tycks gå ut på Tesfayes självnjutning och sexuella fantasier i Levinsons värld. Det känns lite som om en spinn-off på Euphoria, som handlar om Cassie och Nates destruktiva relation, inbäddat i The Weeknds diskografi. Tydligen regisserades serien först av Amy Seimetz, men när inspelningen var 80% klar ska Tesfaye, enligt Deadline, tyckt att den ”lutat för mycket åt det kvinnliga perspektivet”. Det här är efter #MeToo, Havey Weinsten och #TimesUp, like… ? Allt inspelat material scrappades och Levinson togs in för att regissera en ny version, en version som ska ha varit ännu mer stötande än vad som slutligen visades på HBO, och innefattande mer tortyrporr och våldtäktsfantasier. Jag kan tycka att det inte känns särskilt smakfullt när det kommer från en 38-årig man som vill porträttera unga flickor. Givetvis är det inget fel med sex i olika former i film, som en del av livet, men det bör ju tjäna handlingen på något sätt. Med Tesfayes besynnerliga skådespeleri, Jocelyns endimensionella karaktär och Levinsons usla manus och gravallvarliga fokus på sexuella lekar blir serien ungefär lika cringe som Fifty Shades of Grey.

All criticism aside, precis som Euphoria är fotot väldigt vackert, och både Son och Sumney bär serien på sina ryggar med sina fantastiska röster. Jag blev som sagt väldigt glad av att se Glusman igen, då vi äntligen fick se hett sex (i kontrast med de kemilösa akterna mellan Tedros och Jocelyn) och se Depp spela mot någon på ungefär samma nivå. Ändå kan jag inte komma ifrån att serien försöker vara lite för edgy: som den där extremt coola filmsnubben som vill göra arthouse-filmer om sex och makt, såsom The Piano Teacher, Salo 120, Love eller till och med Black Swan, men resultatet… Thank you, next!