Recension: The French Dispatch
Det verkar finnas en oskriven regel i Hollywood som lyder att den som vill göra en film om journalistik så måste den på något vis handla om hur viktig den är för att avslöja samhällets mörka vrår, alternativt hur viktigt det är att bevara pressfriheten.
Och liksom. Ja. Journalistiken är viktig för att offentliggöra samhällsproblem och liknande för allmänheten. Pressfrihet är också en extremt viktig sak och filmer som Alla presidentens män, Spotlight och Good Night, and Good Luck är också väldigt bra, men de följer alla samma mall för ”viktig film”. Sen finns självklart också satir där antagligen Network än idag är det främsta exemplet, men även där finns en tendens att frågan om begränsad pressfrihet när större konglomerat köper upp publikationer står i fokus. Nog måste det väl ändå finnas andra aspekter av journalistik som går att skildra på film?
Med The French Dispatch ger Wes Anderson ett rungande ”typ” som svar till frågan och han gör det genom en antologifilm som förflyttar tittaren tillbaka till 1950-talet och den fiktiva staden Ennui-sur-Blasé (Ennui betyder för övrigt tristess) där det amerikanska magasinet The French Dispatch har sin redaktion. Efter årtionden på posten dör chefredaktören Arthur Howitzer, Jr. (Bill Murray) plötsligt av en hjärtattack. Enligt en av de önskningar han uttrycker i sitt testamente innebär det också att magasinet ska läggas ner för gott efter ett sista nummer, där tre av hans favoritreportage ska återpubliceras samt hans dödsannons.
Det första reportaget, The Concrete Masterpiece av J.K.L. Berensen (Tilda Swinton) om den fängslade trippelmördaren Moses Rosenthaler (Benicio del Toro) vars målning av fångvakten Simone (Léa Seydoux) upptäcks av konsthandlaren Julien Cadazio (Adrien Brody). Cadazio köper Rosenthalers tavla och gör honom till en ofrivillig stjärna i konstvärlden och pressar honom till att producera flera konstverk som Cadazio ska kunna tjäna ännu mer pengar på.
I Revisions to a Manifesto av Lucinda Krementz (Frances McDormand) får vi följa Krementz inblandning i en studentrevolution, ”schackrevolutionen”, ledd av Zeffirelli (Timothée Chalamet) som hon också inleder en affär med trots försök att hålla sig journalistiskt neutral i sin rapportering av händelserna.
Det tredje och sista reportaget, The Private Dining Room of the Police Commissioner av Roebuck Wright (Jeffrey Wright) tar en mer actionbetonad riktning där Wright befinner sig på en middag med Ennuis poliskommissarie (Mathieu Amalric) när kommissariens son plötsligt kidnappas av ett kriminellt kollektiv (lett av Edward Norton) som i utbyte mot sonens frihet vill ha sin revisor Albert the Abacus (Willem Dafoe) frisläppt.
Wes Anderson, en man som kanske inte är så känd för sitt berättande som han är för sina filmers estetik, stod för ett verkligt genidrag när han valde att göra The French Dispatch till en antologifilm. Ofta en form som medför många risker där filmerna kan ha svårt att ha en stark anknytning till varandra eller ramberättelsen, men som här perfekt inte bara visualiserar hur det här sista numret ser ut, utan också tillsammans berättar precis vad The French Dispatch var för tidning och vem Arthur Howitzer, Jr. var för person. Personliga berättelser om stora personligheter som ger en bild av hur livet i Ennui ser ut, med stor frihet för skribenterna att forma sina reportage efter vad de känner gör för den bästa läsningen.
”Försök få det att låta som om du skrev det med flit” inflikar Howitzer flera gånger under filmen, och så känns också hela The French Dispatch-upplevelsen. Det finns ingen riktig konsekvens i vare sig berättarstil eller utseende (bortom att de tre filmerna mestadels är svartvita), utan bara vad skribenten kände starkast för under skrivprocessen. Visst resulterar det i lite röriga reportage då och då, med kanske lite väl många utsvävningar och ibland för mycket fokus på en sak och för lite på en annan, men det sätter också en väldigt personlig prägel på varje kortfilm som gör dem och deras subjekt lätta att ta till sig. Imponerande med tanke på att de alla är skrivna av samma fyra personer (Wes Anderson själv, Roman Coppola, Hugo Guinness och Jason Schwartzman).
Sen lider The French Dispatch hur som helst av att ingen antologifilm kan existera där alla kortfilmer är av samma kvalitet, och den sista The Private Dining Room of the Police Commissioner, är definitivt mindre intressant än de två som kom före och känns som att den väldigt medvetet försöker vara lite ”kul och galen!” genom att kombinera polisyrket med gastronomi på ett sätt som faller något platt. Kriminellt nog slösar den också totalt bort både Saoirse Ronan vars korta gästspel inte fyller någon som helst funktion annan än att göra filmen ännu lite längre. Den kan inte sägas vara dålig, men ändå märkbart sämre än de två strålande kortfilmer som kom före. Hur bra Jeffrey Wright än må vara (och han är mycket bra!) så är det också snudd på omöjligt att riktigt kunna axla huvudrollen efter att Tilda Swinton och Frances McDormand båda haft den och sopat mattan med allt och alla kort tidigare.
Problem med tredje filmen åsido – The French Dispatch känns väldigt mycket som en Once Upon a Time in Hollywood för Wes Anderson. I den sistnämnda var det som om Quentin Tarantino efter lång och trogen tjänst bara fick en obegränsad budget för att göra exakt vad han ville göra utan att någon som helst kunde stoppa honom, och känslan här är lite densamma. Inte bara för att ungefär alla levande skådespelare hinner dyka upp (det säger en del att namn som Christoph Waltz, Elisabeth Moss och Owen Wilson bara omnämns i den här parentesen), utan också för att Andersons fantasi och säregna estetik tas till nya höjder. Kanske är det lite kaotiskt att hoppa mellan stilar så mycket som han gör, men det är också oerhört fascinerande att se någon jobba på toppen av sin kreativitet utan att överhuvudtaget bromsa in någon gång.
Det är självklart fortfarande en väldigt tydlig Wes Anderson-film med personer som pratar rappt och monotont med varandra i berättelser som verkar muntra på grund av sina starka färger och minst lika färgstarka persongalleri, men som egentligen är hemskt melankoliska vid närmare eftertanke. De existerar dock i en värld som visuellt skruvats upp till aldrig tidigare skådade Anderson-nivåer där det redan sedvanligt vackra, djupa fotot blandas med tecknade scener (till exempel en mycket stark biljakt), till en hemskt vacker blandning av svartvitt och sporadiskt färgstarka scener. För att inte tala om alla gånger den klipper bort från själva handlingen till att istället visa en relevant föreläsning, en teaterpjäs eller en talkshow från 60-talet som alla ser distinkt olika ut från varandra och övriga av filmen. Det är ibland nästan väl så mycket att ta in och riskerar att ta fokus från berättandet här och där, men det där förhållandevis lilla gruset i maskineriet måste ändå sägas vara värt det när helheten trots allt blir så minnesvärd.
Med The French Dispatch visar Anderson någonting bortom den ”viktiga” journalistiken och väljer att istället hylla berättarna från magasin som, främst, The New Yorker genom en film som med värme visar en sida av journalistiken som är lätt att glömma, men som är minst lika viktig som granskning av makten. För ja, det här är trots allt ännu en film som visar vikten av journalistik, men en vikt som skiljer sig från normen. Den visar på journalistikens viktiga roll i samhället för att skildra livsöden och händelser från runtom i världen som inte nödvändigtvis förändrar livet och skakar om i strukturer, men som däremot vid läsning öppnar upp ögonen för en värld bortom den lilla del man själv existerar på. Den är också en hemskt trevlig film på köpet.
