The Ballad of Darren
Blur
7
Medelåldern kommer för oss alla, förhoppningsvis. I fallet Blur har den aldrig känts särskilt långt borta. Även i bandets tidiga dagar var det inte Blur man vände sig till för det kompromisslösa känsloblottande som på många sätt kommit att bli representativt för 90-talets ungdomsmusik. Damon Albarn, Graham Coxon och gänget har sällan spelat med alla känslorna utanpå. Jämfört med folkets hjältar Oasis var Blur britpopens svåra, ibland lite för intelligenta och sarkastiska observatörer. Blur ställde sig alltid mitt i allting, och kollade runt omkring.
Men det är intressant hur medelåldern kan förändra saker, framför allt nu när bandets åttonde album The Ballad of Darren är här. När upptaktssingeln The Narcisisst anlände hade man kunnat tänka sig att bandets första album på åtta år skulle vara ett stort personligt förkunnande, nu när alla bandets medlemmar är väl över 50 år gamla. Det var ett perfekt val av comebacksingel – soundet är onekligen 90-tal, och texten är en reflektion över bandets relation till sin egen framgång, nu på karriärens höst. Precis som mycket av The Ballad of Darren blottar den mer än innan, men fortfarande långt ifrån allt. Albarn förblir selektiv med vad han delar med sig av, men kanske ändå att åldern har medfört ett behov av att skriva texter med lite mer emotionell tyngd.
Albumet är som allra mest gripande när det rör sig i detta territorium:tillbakablickande, inåtvänt, underbart ljummet. Den skimrande juvelen är spåret Barbaric, som står sig med bandets bästa material från 90-talet. En stadigt klättrande, otroligt välskriven poplåt om att förlora kärleken som verkade så självklar när man var yngre – “We have lost the feeling that we thought we’d never lose, now where are we going?” ekar den fantastiskt vilsna refrängen. Albumet känns ofta som ett försök att bearbeta vemodet som kommer med att ungdomens glöd och ambitioner inte finns på samma sätt längre.
Allra mest naket blir det på Avalon, och frågan är om Damon Albarn någonsin varit lika öppen som textförfattare som han är här. Med textrader som “What’s the point in building Avalon if you can’t be happy when it’s done?” låter sångaren som att han ifrågasätter hela poängen med bandets karriär, innan refrängen verkar vända sig mot en uppgiven återvändo till heroinmissbruket som Albarn har kämpat med tidigare i sitt liv: “Then I overdo my dose and I don’t even know I’m here anymore, it’s just something that comes to us all.”
Damon Albarns röst har åldrats perfekt för att hantera en sådan sinnesstämning. Stolpigare och stelare blir det när han ska ta sig igenom en neurotisk bluesrockare som St Charles Square, som sticker ut på fel sätt i albumets övergripande estetik. Samtidigt finns det ett par låtar som helt passar in i The Ballad of Darrens sinnesstämning, men på fel sätt. Hela albumet är extremt polerat hantverk av totala proffs, men det riskerar också att kännas lite väl slätstruket och gråskaligt ibland. Låtar som The Everglades (For Leonard) och The Heights är lätta att glömma bland albumets starkare spår, och frågan är om inte ett par låtar som bryter upp albumets tempo hade varit mer effektiva i deras ställe.
I slutändan är de vackra och gripande ögonblicken dock desto fler. Introspåret The Ballad är en av de bästa, ja, balladerna, som bandet någonsin har skrivit, med dess stråkar och klassiska Blur-körsång som klättrar mot ett tidigt klimax. Bandet slänger även in en till ballad på den listan med den eteriska, smått jazziga Russian Strings. På The Rabbi är Damon Albarn tillbaka med att spela den observerande pop-predikanten han så ofta varit innan: “Now who’s gonna be tomorrow’s heroes, while the system grinds to an unseemly halt?” känns som en vinkning till den yngre generationen som fortfarande ställer frågor och letar svar, och som hade kunnat behöva en röst som Albarns idag.
The Ballad of Darren är inte det enorma “statement” som vissa band känner att de behöver göra när de varit borta i åtta år. Istället är det ett enormt polerat, och ständigt grubblande album av ett band som går in i medelåldern på ett stundtals lite stelt sätt, men för det mesta med värdigheten i behåll.
