Recension: Swarm
Efter att tomrummet lämnat av säsongsavslutet på Atlanta är seriens skapare Donald Glover (även känd som Childish Gambino) äntligen tillbaka som medskapare till mini-serien Swarm som finns att stream:a på Amazon Prime. Den sju avsnitt långa skräck-satiren följer Dre (Dominique Fishback), en ung svart kvinna som är ett superfan av popstjärnan Ni’Jah (Nirine S. Brown). Att stjärnan och hennes fanbase tar inspiration från Beyoncé och hennes Beehive är ingen hemlighet. Serien öppnar nämligen med orden “This is not a work of fiction. Any similarity to actual persons, living or dead, or actual events, is intentional”. Serien tar avstamp i Beyoncés hemstad Houston år 2016, det vill säga samma år som Beyoncés magnum opus Lemonade släpptes, och sträcker sig till 2018 då mysteriet kring vem som bet popstjärnan uppdagades och hon uppträdde på musikfestivalen Coachella.
Dre framstår inledningsvis som en tillbakadragen person som ömsom gömmer sig bakom sin självsäkra syster Marissa (Chloé Bailey), vilka tillsammans delat passionen för musiken och Ni’Jah. Systrarna bor tillsammans i en liten lägenhet i gultonade färger och jobbar i en klädbutik i enlokal galleria. Medan Marissa vuxit ifrån Ni’Jahs fanbas, Swarm, ägnar Dre all sin tid åt att twittra om popstjärnan. Förutom Marissa är Ni’Jah hennes allt, ett substitut för berusning, kärlek och vänskap, men framför allt trygghet. Hon är hennes Gud. Dre blir följaktligen utelämnad åt sig själv, varpå hon förvandlas till en hänsynslös mördare som vilsen driver runt i det kontemporära USA med visionen att straffa alla som kritiserat Ni’Jah. Huvudkaraktären påvisar ständigt nya skepnader – från att jobba på en strippklubb och dansa till ledsna Ni’Jah-ballader, till att gå med i en sekt med en handfull av vita spirituella kvinnor i stil med Ari Asters Midsommar (2019). Dres ensliga resa efterliknar en modern version av Dantes Inferno, där huvudkaraktären går igenom helvetets grindar för att komma ut på andra sidan och möta sin frälsare. Att Glover själv växt upp bland Jehovas vittne gör de Bibliska parallellerna ännu mer intressanta.
Förutom Chloé Bailey får vi se ett flertal oväntade, men bekanta, ansikten, såsom bland annat Rickey Thompson, Rory Culkin och Billie Eilish (som gör en otroligt skådespelardebut). Seriens stjärna är ändock Fishback med sin fantastiska porträttering av Dre. Som ett stort Beyoncé-fan var serien faktiskt väldigt roande, men även om man inte är det kan man absolut underhållas av hennes extremt lojala och aningen sektliknande fans. Tydligt var att skaparnas intention var att ’poke the beehive’.
Som ett litet påskägg släpptes en EP tillsammans med serien producerad av Glover och seriens kompositör Michael Uzowuru (som precis som Glover och Bailey tidigare jobbat med Beyoncé) under artisten Ni’Jah, vilket bryter barriärerna mellan fiktion och verklighet, något Glover ofta experimenterar med. Humorn följer samma mörka och våldsamma ton som återfinns i Atlanta, där även absurditeten av samtiden, såsom mellan fan och s k kändis, porträtteras. Serien drar även paralleller till Glovers kortfilm Clapping for the Wrong Reasons (2013) i regi av Hiro Murai, med samma kalla, men vackra drömliknande bilder, varpå den lämnar något som jag bara kan beskriva som en mentalt äcklande känsla.
Om du inte fått nog av seriemördar-satirer om besatthet efter YOUs fjärde säsongsavslut är Swarm ett bra alternativ, då jag finner den både underhållande, lättsmält och välskriven. Dessutom utmanar serien bilden vi vanligtvis ser av seriemördare där Dre, en svart kvinna, får likna karaktärer som exempelvis Patrick Bateman i American Psycho (2000) eller Jack i The House that Jack Built (2018).
