– (Subtract)

Ed Sheeran

Vi blir nog aldrig av med Ed Sheeran. Ibland känns det som att den oväntade popstjärnan från Yorkshire är oberörd av tidens gång. Än idag är det samma rufsiga hår, samma tjocka glasögon, samma förbannade folkliga genuinitet som det var för över tio år sedan när hans namn först började nämnas. På många sätt är Sheerans musik också kvar på samma plats som den alltid har varit. Även om hans låtar har burit olika kostymer på sig genom åren, från blyg folkpop och bombastisk arenarock, till dundrande hiphop och bubblig tropical house, har det alltid funnits samma kropp där under. Sheeran är en man av enkla melodier och ännu enklare plattityder. Så är även fallet på det nya albumet – (Subtract).  

På den nya plattan får vi på vissa sätt en Sheeran som återvänder till rötterna – utsmyckningarna som prydde stora hits från de senaste albumen Shape of You, I Don’t Care, Bad Habits är helt borta här. Vi får istället sparsmakade arrangemang som nästan uteslutande kretsar kring ensamma, nakna gitarrer och pianon. Tonen signalerar från första början att det är dags för ett personligt och känslomässigt öppet album. Och Sheeran har en del att öppna upp sig om: förra året diagnostiserades Sheerans fru Cherry Seaborn med cancer samtidigt som hon var gravid med parets andra barn. Idag är Seaborn cancerfri, men Sheeran har alltså gått igenom ett rent jävla helvete för att ta sig fram till detta albumsläpp, där ett antal låtar behandlar just den händelsen. 

För att göra upplägget ännu mer intressant har Sheeran också rekryterat Aaron Dessner för att producera albumet. Från början känd för att spela gitarr i The National börjar Dessner nu cementera sig som fixstjärna nummer ett för popikoner som vill skala av sitt sound, bort från stora syntar, och vidare mot folkiga toner av piano och gitarr. Dessners recept fungerade utmärkt för Taylor Swift på de enormt framgångsrika och hyllade tvillingalbumen folklore och evermore, så att se Sheeran få samma behandling lägger grunden för ett spännande album. 

Det är svårt att hålla sig borta från jämförelsen, och för att vara krass: avståndet mellan folklore och – (Subtract) skulle inte kunna vara större. Anledningarna är simpla och raka: Taylor Swift har alltid varit en mer intressant låtskrivare, textförfattare och sångare än Sheeran. När man jobbar med den här sortens minimalistiskt arrangerade popmusik står och faller ett album ännu mer än vanligt med styrkan av textförfattandet, melodierna och sånginsatsen, som alla hamnar i skarpt fokus. Tyvärr är Sheeran helt enkelt inte så spännande på någon av de fronterna. 

Ta introspåret Boat som typexempel. Över ett småtrevligt men ack så alldagligt gitarrkomp levererar Sheeran textrader som “They say that all scars will heal, but I know / Maybe I won’t, and the waves won’t break my boat”. Jämför sedan med Vega, ett spår från slutet av albumet med exakt samma giftermål av gitarr och stråkar som Boat: “Fighting the tide, but the waves, they will part / Light up the night, we were made to be stars”. Precis som själva musiken är texterna här inget att spy över, men kanske ändå något att himla med ögonen åt. Att Sheeran så ofta återvänder till vågor som liknelse är talande – han sträcker sig alltid efter den lättaste formuleringen, istället för att någonsin gräva djupare. Det är inte att Sheeran inte har någonting att säga – han har faktiskt en hel del att prata om. Det är bara att han inte uttrycker något av det på ett särskilt intressant sätt.  

Om Boat och Vega är emblematiska för den sortens gitarrbaserade ballad som definierar stora sträckor av albumet, så är Borderline och Spark som följer varandra mitt i albumet bra exempel på den andra sortens låt som fyller ut det mesta av plattans 48 minuter. Här snackar vi pianoballader med stort P. Inte för att det är något fel med pianoballader, men det är något fel med just dessa pianoballader – kompet är tradigt, melodierna fångar ingenting, och texterna bjuder på rader som “Like a band-aid over deeper cuts, we tried / We couldn’t stop the fate descending on the night”. Samtidigt levereras dessa ord i samma folkkära stämma fylld av själ och hjärta som alltid. Sheeran siktar inte på att fånga lätta streamingsiffror med sina universella plattityder, det är nog bara helt enkelt att han genuint uttrycker sig så här. Det är därför svårt att avsky det Sheeran gör – den där satans genuiniteten, igen. 

Det allra mesta av albumet flyter på i samma sörjiga tempo som definieras av de bärande balladerna, men vissa stunder står ändå självklart ut. Fred again.. och Max Martin är alltid intressanta namn, och när de går samman med Sheeran på singeln Eyes Closed får vi en relativt fräsch poplåt med en Max Martin-refräng som hänger snyggt i luften över albumets mest smakrika produktion. Sycamore är en berörande skildring av den fruktansvärda skräcken som kom med att se frun gå igenom cancerbehandling när barnet de väntade fortfarande var i hennes mage, och det är omöjligt att inte ryckas med i alla fall lite när Sheeran går in i djup detalj om det emotionella kaoset som kom med den händelsen. Albumet stängs också på ett vackert och värdigt sätt med den folkiga visan The Hills of Aberfeldy, där Sheerans stämma kommer fram i full blom, härligt sentimental och blödig som den kan vara i de finaste stunderna.

Är – (Subtract) ett bra, eller ens okej album? Nä, inte riktigt. Förutom höjdpunkterna som listas ovan saknar majoriteten av låtarna här det mesta när det gäller melodier som fastnar, textrader som verkligen biter, och sånginsatser som får en att rycka till – popmusikens grundstenar. Ändå är det svårt att vara arg på att Ed Sheeran gör det som Ed Sheeran gör. Det är lite som att klaga på att regnet faller, det kommer liksom hända ändå. Så, en vädjan: lämna oss aldrig Ed, det är trevligt med en popstjärna som i alla fall suger på ett uppriktigt och genuint sätt utan några större baktankar.