SOS

SZA

Att blotta sig helhjärtat i musik är ingen enkel uppgift. Musiker har förmågan och lyxen att till viss del forma hur andra ska vittna en baserat på hur man väljer att lyfta ett narrativ i sin musik. När SZA släppte Ctrl 2017 var det som att hon hittade orden till de spöken som många människor hör i sina huvuden, och de inhåvade platinumskivorna som bland annat bekräftade att hon inte var ensam. Med historieberättande som lyfter hjärtesorg, osäkerhet och kärleksdraman till alternativ R&B blottade SZA några av hennes djupaste osäkerheter. Efter fem år av många om och men kring när albumet skulle släppas har dagen nu kommit och nu får vi äntligen projektet SOS – där SZA blottar sig mer än någonsin.  

Hela albumet återspeglar just “SOS”, ett rop på hjälp. Skivomslaget är en hommage till en bild av Prinsessan Diana som togs veckan innan hennes bortgång. SZA sitter på utkanten av en trampolin, en liten prick jämfört med det blåa havet. Till skillnad från SZA på omslaget, är projektet mycket större. Albumet sträcker sig över 23-spår, inklusive två singlar, I Hate U, Shirt och Good Days. I albumet kastas lyssnaren mellan olika genrer vilket inte är helt ovanligt för SZA. Från trap och R&B till punk håller sig SZA sann till sin alternativa anda. De oerhörda hoppen mellan genrer och tonalitet gör det dock mer besvärligt att lyssna på albumet i ordning. Intrycket av en bristande struktur påverkar hur väl albumets helhet tas emot under första lyssningen. Trots att majoriteten av låtarna blir bättre efter fler lyssningar kan man inte hjälpa att förtvivlas över att låtordningen hämmar den processen. 

SZA lyfter en del bekanta ämnen med en ny nivå av obryddhet. Textförfattandet om blind kärlek, självtvivel och ilska känns rått och ofiltrerat, helt utan hinder. Det återspeglar sig både med en komisk underton likt i Kill Bill: “I’m so mature, I got me a therapist to tell me there’s other men / I don’t want none, I just want you”, där hon bekräftar sin envishet. I Special får lyssnaren istället höra SZA i en mer sårbar sits, blottande lika så. “I never liked her, wanted to be like her / Hate how you look at her ‘cause you never saw me”. Vare sig hon utstrålar extrem självsäkerhet likt i Smoking on my Ex eller extrem osäkerhet i Blind, har SZA ett berättande som berör lyssnare som kan relatera eller bara är ett fan av beskrivandet. 

Något som SZA gör väl är att lyfta popreferenser på ett okonstlat sätt. I SOS får vi höra en variant av det kända utropet i Beyoncés Listen från musikalfilmen Dreamgirls; “And I cried and cried / Said what’s on my mind” skjuter SZA ut frustrerat, sin egen tolkning av texten. I Used refererat hon till Star Wars, “Ni**as love to break my focus, bitch, I’m Obi Wan”, och i Snooze lyfter SZA upp Michelle Pfeiffers roll i Scarface för att förtydliga att även hon är en ride or die. Med narrativ och titlar som Gone Girl och Kill Bill märks det att SZAs kunskap kring historieberättande går djupare än hennes egna erfarenheter. 

SZA får sällskap av välkända artister på albumet, bland annat Phoebe Bridgers och Don Toliver. Travis Scott gästar på Open Arms, ett romantiskt svävande R&B spår som lyfter svårigheten med att släppa taget av någon som man älskar trots att de är dåliga för en. Travis och SZA har samarbetat tidigare, bland annat på hiten Love Galore, och deras musikaliska kemi märktes av i det väl synkade spåret. På albumets sista spår får vi höra en sample från Ol’ Dirty Bastard, en låt som är ett testamente till hennes personliga utveckling. Hon går från att finna fel hos sig själv till att istället söka bråk med de som har sårat henne. Med det sagt, förtydligar det ännu en gång den framfusiga tonen hennes textförfattande har rört sig mot.

Albumet har både starka och svagare sidor. I spår som Love Language, en mer sensuell R&B-dänga om att vilja förstå någon bättre samt Smoking on my Ex där SZA felfritt rappar till ett behagligt beat får vi se hur SZA både tacklar sig an nya färdigheter och bemästrar sina styrkor. I spår som punk rock låten F2F och popballaden Nobody Gets Me får lyssnaren däremot ta del av spår som hade passat bättre som enskilda singlar istället för en del av albumet. SZAs har en god förmåga att leka runt med genrer men översiktligt bidrar det till att albumets sound blir någorlunda spretigt.

SZAs förmåga att förverkliga temat SOS i både text och visuellt visar hennes fallenhet för musik och det kreativa. Det är synd att albumets ordning rubbar ens förmåga att lyssna genom hela albumet i en sittning och i kronologisk ordning. Trots att vissa låtar inte följer albumets röda tråd blir albumet samtidigt bättre och bättre efter varje lyssning. Kommer nya lyssnare ha tålamodet att ge albumet en ärlig chans, eller är SOS främst riktat mot SZA-stans och en musikvärld som redan älskar henne? Personligen hoppas jag på det.