Slänger ingenting

Nära Döden

Du går förbi en källarkrog. Inifrån hör du skräniga gitarrer, bultande trummor, och en malande basgång som hotar att riva hela bygget från grunden. Du dras hjälplöst till det där oemotståndligt vackra oljudet som redan har hackat in sig i ditt centrala nervsystem, så du dansar in i källaren och försvinner i en härlig, svettig röra bredvid ungefär 20 andra frälsta. På scenen står ett band som spelar som att deras ungdom hänger på varje ton, som att deras framtid som band är över om den här spelningen inte sitter. 

Ungefär så känns det att lyssna på Nära Dödens debutalbum Slänger ingenting. Bandet bildades av en samling vänner som alla har ett förflutet i olika band från Stockholms indiescen, och i denna nya upplaga har man hittat helt rätt med en egen trallvänlig, punkig indierock. Albumets åtta spår behandlar främst samma centrala tema: den totala förvirringen man får på köpet när man rör sig in i det gyllene åldersspannet mellan 20 och 30. Slänger Ingenting är ett album om att bli vuxen, eller i alla fall om att stretandes tvingas bli vuxen, och alla känslor som kommer med den processen. Det är med andra ord ofta ett album om ångest och oro, och dessa känslor finner ett perfekt musikaliskt intryck i en blandning av riviga ljudbilder och bitterljuva melodier. 

I grund och botten är det här rak rockmusik av den ofiltrerade, nakna skolan – både när det kommer till hur instrumenten spelas och hur sångerna är strukturerade. Slänger ingenting påminner konstant om att simpla verktyg fortfarande lämnar rum för en hel del emotionell komplexitet, om man använder dem på rätt sätt. För att bevisa den saken inleds skivan med en triad av knytnäven-upp-i-skyn-röjare av den mest adrenalinstinna, potenta sorten. En sista drar igång skivan med ett sånt där gitarriff som känns som elektricitet genom hela kroppen, Tiotusentals kvarter fortsätter med samma mynt, och Kniven fullbordar en triss i distad stökpop-perfektion. Ändå utgör dessa låtar bara förrätten till vad som komma skall. 

I mitten av albumet finns pärlan Du lärde mig att bli en vän, det enda spåret här som kan liknas vid en ballad. Låten skildrar med bravur de vidriga känslorna som kommer med att se en gammal kärlek gå vidare i livet medan man själv rör sig kvar i samma gamla mönster, med textrader som “Du fick barn, jag missade bussen, livet började för dig / Ett tryggt jobb med månadslön, och du lämnade allt”. Vare sig man kan relatera eller ej känns det direkt i hjärtat. Bandets texter är, likt deras musikaliska preferenser, ofta raka och okomplicerade, men med precis tillräckligt mycket fyndighet och igenkänningsfaktor för att de ska träffa precis rätt. Det hjälper också att sångerskan Hanna Winberg, tidigare medlem i Randiga Rut och Knash, levererar raderna med en ungdomlig intensitet i sin unika, raspiga stämma. 

Allt detta leder upp till titelspåret, en urladdning som också utgör plattans emotionella klimax. Basen gnuggar på, gitarren skriker, och i mitten av allt står Winberg återigen för en urstark insats: sångerskan låter totalt desperat och livrädd inför tanken att förlora vänner, identitet, och själva livsgnistan. Sen kommer ögonblicket som det känns som att hela albumet har byggt upp till, ett gitarrsolo som på 20 euforiska sekunder släpper ut all den där oron, rädslan och ångesten och sköljer bort den så snabbt som den kom. 

Det enda som är synd med Slänger ingenting är att de två sista spåren inte riktigt knyter ihop säcken som man önskar. Visst att det svänger rejält om punkrodeon De va ja, och att det folkdoftande avslutningsspåret Höstlöv inte heller är så dumt. Efter den genomtänkta anstormningen som albumets sex första låtar utgör känns dock beslutet att avrunda albumet med dess två svagaste och minst temaenliga spår lite chansartat, vilket hindrar Slänger Ingenting från att verkligen sätta landningen.

Ändå är det här en riktigt, riktigt välkomponerad samling låtar som tillsammans bildar en träffsäker och medryckande reflektion över livet som ung, pank och vilse. Det är ett album som garanterat kommer finna en öppen famn hos de som kan relatera.