Det finns nog ingen levande artist som haft lika stort kulturellt inflytande på musikbranschen som Beyoncé. Sedan tiden som frontfigur i Destiny’s Child har hon för varje år som gått profilerat sig allt mer som en av tidernas största popartister, men med de två senaste albumen BEYONCÉ och Lemonade hände det någonting. Inte bara var hon en av världens främsta sångerskor, liveartister och profiler inom musikbranschen, nu var det även dags att förändra synsättet på hur ett album kan lanseras.
Luciadagen 2013 släpptes hennes självtitulerade album helt utan förvarning, ett så kallat visuellt album, med musikvideor till alla albumspår. Nästan samma procedur upprepades med Lemonade, men då med singeln Formation som förvarning om att någonting var i görningen. Så vad vore det mest oväntade av Beyoncé att göra inför sitt nya album, efter dessa okonventionella releaser? Att anamma en tidslinje för ett mer traditionellt albumsläpp såklart. Den explosiva singeln BREAK MY SOUL siade om en mer dansvänlig inriktning, och efteråt har det tisslats och tasslats om att RENAISSANCE ska vara en hyllning till och ett firande av svart dansmusik; musiken och kulturen hennes avlidne “Godmother Jonny” introducerade henne till. Och vilken fest det är.
RENAISSANCE är ett album där varje låt skiner som starkast i albumets kontext och med spåren runt omkring. Låtarna på albumet blir mer av en dj-setlista, och RENAISSANCE är en klubb där Beyoncé får återuppfinna sin artistpersona – samtidigt som hon ger sken åt de som stått i förgrunden för svart och queer kultur. Efter att I’M THAT GIRL inleder albumet, ett spår som trots Beyoncés svepande och svala sång ständigt befinner sig i rörelse tack vare beatet och samplingen som trappas upp och saktas ned, sänder hon en klar signal: förvänta dig en lyssning helt utan aningar om vad som komma skall.
Under drygt en timme hörs genrer som house, funk, R&B, disco, techno, afrobeats, bounce och boogie, listan kan förstås göras längre än så, och alla är genrer vars grund utgörs av svarta pionjärer inom musikvärlden. RENAISSANCE innehåller hela 20 samplingar och interpolationer från olika låtar, men användningen av dessa tar aldrig för stort fokus från Beyoncé och hennes musik. På ALIEN SUPERSTAR och SUMMER RENAISSANCE använder sig hon av de direkt igenkännbara I’m Too Sexy respektive I Feel Love, två ikoniska låtar (på vitt skilda sätt) som vid det här laget är så söndersamplade att det nästan borde inrättas något slags förbud mot dem. Men Beyoncé briljerar och gör den sliskiga refrängen till I’m Too Sexy till en närmast religiös upplevelse av självkärlek, medan hon kastar om I Feel Love-slingan till ett housebeat som byter både tonart och skepnad gång på gång.
Beyoncé knyter samman allt med ett sällsynt hantverk, för även om man inte vet vad som hägrar blir det aldrig en obekväm kontrast. Det finns nästan alltid något som indikerar i vilken riktning albumet rör sig i slutet av låtarna, som subtila tempoväxlingar i slutet av COZY, CUFF IT och PLASTIC OFF THE SOFA, bara för att nämna några. I slutet av ENERGY smyger samplingen av Big Freedia sig in, som följande BREAK MY SOUL bygger på, och i THIQUE upprepar hon “I’m all up in your mind” innan ALL UP IN YOUR MIND dånar i öronen. Beyoncé måste varit skräddare i ett tidigare liv, för sömmarna är obefintliga.
Om sanningen ska fram är det en rejäl utmaning att utse ett antal höjdpunkter utan att nämna något från varje spår, de avlöser varandra så väl att denna text till slut skulle likna en kronologisk beskrivning av albumet. Sånginsatserna på BREAK MY SOUL, PLASTIC OFF THE SOFA och VIRGO’S GROOVE sticker dock ut som praktexemplar på röstakrobatik av högsta rang. Finns det stunder som hade kunnat utnyttjas bättre? Möjligtvis. CHURCH GIRL är efter en intensiv och mästerlig inledning en välkomnad andningspaus, men det låter lite som att Beyoncé kände att hon behövde någon lättillgänglig refräng som även alla halvliberala kristna mammor lite skojfriskt kan sjunga med i. Samtidigt är det genialt att ha den oortodoxa refrängen “Drop it like a thottie, pop it like a thottie” på just spåret som heter CHURH GIRL, och den skämtsamma tonen når kulmen när hon i outrot sjunger “Must be the cash ‘cause it ain’t your face” – vem hon syftar på låter vi vara osagt.
Narrativet i texterna är dock inte lika centralt som på det senaste albumet Lemonade, men det är egentligen bara till albumets fördel – det märks att Beyoncé njutit av studiosittandet de senaste åren. Den textuella kreativiteten flödar och Beyoncé väller ur sig mantran om att älska sig själv, sin svarthet, att släppa taget om alla bekymmer och hänge sig fullständigt åt dansens helande krafter. Vi uppmanas att lyssna utan distraktioner, därav valet att, till skillnad från de senaste albumen, vänta med de visuella inslagen till ett senare tillfälle. Och det är nog klokt, för hungern efter ett visuellt sammanhang kommer bara växa sig starkare ju längre tiden går.
RENAISSANCE är en fascinerande sfär av genrebändande och okonventionell dansmusik. Beyoncé är ljuset som ger liv åt alla de musikaliska förebilder och influenser som hörs på albumet, och sprider dess sken i våra sinnen, över hela rummet och ut över hela världen. Godmother Jonny dansar nog lyckligt bland molnen, för det finns ingen som kunnat återuppliva den kultur som han älskade bättre än vad Beyoncé gjort med RENAISSANCE. Albumet är nämligen exakt vad man kunnat hoppats på, och samtidigt så otroligt mycket mer: ett verk som sannerligen förtjänar att förevigas i musikhistoriens finrum, för ingen målar så vackert med sång, pondus och musikalisk excellens som Beyoncé.
