READY TO BE

TWICE

Unna mig en smått personlig promenad längs minnenas allé för att inleda denna recension. Året var 2015. Jag var 15 år gammal och lyssnade på så mycket K-pop att min gamla spellista från den tiden fortfarande har väl över tusen låtar i sig. Som de flesta andra tonåringar som engagerade sig i den mer nischade community som de K-pop-frälsta utgjorde på den tiden hade jag på ett sätt eller annat valt sida – personligen bad jag vid skivbolaget YGs altare. Långt innan Yang Hyun-suks imperium gjort sig ett namn som stallet för världserövrarna Blackpink hade bolaget redan blivit kända för en kaxigare, mer hiphopinfluerad vision av K-pop, buren av generationsdefinierande akter som Big Bang och 2NE1. Förmodligen var det lättare att hålla sig till de akterna än det var för en bräcklig tonårsgrabb att acceptera att han faktiskt kunde gilla de mer “tjejiga” K-pop-grupperna också. 

Men det här är inte en recension av en YG-akt. Det här är en recension av TWICE, och deras nya minialbum READY TO BE. När tjejgruppen dansade sig in på scenen i 2015 var de raka motsatsen av den K-popen jag själv gillade – debutsingeln Like OOH-AHH var sötare än tio ton sockervadd, så naturligtvis var jag skeptisk. Det fanns dock en hake: refrängen slog också hårdare än, ja, tio ton sockervadd. Hur skeptisk jag än var så gick det inte att värja sig, och gruppens singlar har fortsatt vara så starka att deras internationella framfart på senare år inte varit förvånande alls. En stark marknadsföringsmaskin och en välkomponerad gruppdynamik är säkerligen också viktiga ingredienser till framgången, men i hjärtat av allt har det alltid funnits väldigt, väldigt bra popmusik. 

Poängen med den här utdragna introduktion är att jag idag, med lite mer klarögd blick än tonåringen som lyssnade på tjejgrupper i smyg, kan formulera en viss tes: hur bra TWICE är som grupp beror ofta på hur väl de lyckas balansera den enormt spända linan mellan fantastiskt välskrivna poplåtar och den överdos av sötningsmedel som deras produktion och texter ibland kan utgöra. På READY TO BE promenerar man på den linan med bravur hälften av tiden, och faller hopplöst ner från den under den andra hälften. 

Till exempel är singeln MOONLIGHT SUNRISE så drömmig och elegant i sin avbildning av längtan att det går alldeles utmärkt att ta sig förbi den annars helt oacceptabla textraden “it’s I need you o’clock right now”. Samtidigt är introspåret SET ME FREE en disco-banger av så episka proportioner att det går att förlåta att man tvingade in en fumlig rap-breakdown istället för en svävande brygga som hade kunnat få låten att snudda vid perfektion. Av all disco-revival vi fått de senaste åren är det få låtar i mainstreamen som verkligen har lagt tid på att förstå att det som gör en riktigt bra discolåt är ett groove som verkligen vågar slå hårt och dynamiskt, och det får vi med besked här. 

Plattan fullbordar en urstark första anstormning med GOT THE THRILLS, en cocktail av stjärnglittrande pop och snabba rappartier som i korta stunder låter som en lyckad collab mellan Carly Rae Jepsen och Nicki Minaj. Här finns den rejäla bryggan som eftersöktes tidigare, och ett oerhört tillfredsställande klimax kröner GOT THE THRILLS till plattans bästa låt. Tyvärr är det den högsta toppen som READY TO BE når, och även om plattan inte rasar utför med låtarna som följer, så snubblar den i alla fall till rejält. 

För efter de tre första låtarna tar det riktigt roliga slut; BLAME IT ON ME lyckas inte riktigt i sitt försök att blanda svävande rockballad med bastung hiphop, och resultatet blir stökigt. Försöket på en tuffare framtoning framstår därför istället som krystat. WALLFLOWER är tråkigt nog exakt vad titeln antyder: festens väggblomma som mest står och gömmer sig i ett hörn utan något så värst intressant att säga. Här blir det istället omöjligt att ursäkta låtens korta rapvers som tar en blek låt och gör den rakt av jobbig att lyssna på. Till sist tonar READY TO BE ut på ett märkligt sätt med CRAZY STUPID LOVE, en solblekt trap-ballad som har de rätta komponenterna i en böljande refräng och ett skönt gitarriff, men som inte riktigt fyller upp utrymmet i verserna emellan med övertygande material.

När READY TO BE är som bäst är det lätt att förstå varför TWICE blivit ett globalt fenomen, med refränger som slår som släggor och en härlig dynamik medlemmarna emellan. Tyvärr känns också halva projektet som ofärdiga experiment som inte riktigt hittar hela vägen fram och istället drunknar i en tsunami av kitsch som blir lite för mycket för att hantera. READY TO BE rör sig mot popperfektion i de bästa stunderna, men är i slutändan så ojämnt att man lämnar albumet med en känsla av besvikelse över potential som inte riktigt kastas bort, men i alla fall inte vårdas som den bör.