Recension: Queen Charlotte: A Bridgerton Story
Käraste läsare,
Som beundrare av Napoleoneran och tidigare recensent för Bridgertons säsong 2 var jag tvungen att se Queen Charlotte: A Bridgerton Story, en serie i sex avsnitt som toppar svensk Netflix vid skrivande stund. När jag säger tvungen menar jag verkligen att jag fick tvinga mig själv igenom denna torra b-soppa av en berättelse. Vid mer än ett tillfälle undrade jag om jag kunde skriva en recension utan att se färdigt. Bridgerton är inget mästerverk, och jag har fortfarande svårt att förstå hur den blev en succé, men Queen Charlotte lyckas inte ens få mig att skratta.
Det kanske har något med tonen att göra. Bridgerton har aldrig tagit sig själv på allvar (hoppas jag i varje fall). De starka färgerna och fokuset på romansen är komiska i genre, och det är en komik som understryks genomgående i en stor del av scenerna. Queen Charlotte har å andra sidan en mörkare ton. Färgerna är fortfarande lika starka, anakronismerna och plastkostymerna fortfarande en stapelvara, men handlingen är aldrig komisk. Tonen är snarare mer i stil med The Tudors (2007–2010) eller Mary Queen of Scots (2018) men med tillägget att det faller platt. Platt för att det är övertydligt och repetitivt. Manusförfattarna Shonda Rhimes och Julia Quinn vill behandla storpolitik likt The Crown, men får sina karaktärer att säga saker utan nyans eller tvetydighet. Det blir som att se på barn som leker.
Det hela förvärras av att karaktärerna har sex absolut hela tiden. Rhimes och Quinn vet säkert att många kollar på Bridgerton för sexet. De flesta scenerna i Queen Charlotte är dock repetitiva och onödiga. Det må bara vara jag, men i och med att karaktärerna är tråkiga är deras kemi inte heller självklar. Sexscenerna finns helt enkelt för att fylla tid i en serie som redan är för lång. Upprepningarna är konstanta. I avsnitt fyra vore jag inte förvånad om mer än hälften av materialet är återanvänt från tidigare.
Helt förfärligt är det dock inte. Michelle Fairley som alla känner som Catelyn Stark i Game of Thrones ger en underbar prestation som Princess Augusta. Det är rysande bra manuset till trots. Förhoppningsvis ser vi mer av henne i liknande roller i mer seriösa produktioner. Lysande prestationer finns också i form av Adjoa Andoh som den äldre Agatha Danbury och Guy Henry som Doctor Monro. Båda har en otrolig närvaro. Tre fantastiska skådespelare räcker dock inte för att rädda en torr berättelse. Det gömmer sig en bra handling under övertydligheten. Hade produktionen tagit tiden att vässa dialogen och göra sig av med det onödiga hade det kanske inte känts som Bridgerton längre, men det hade i alla fall varit sevärt.
Kanske är det här en serie många har på i bakgrunden medan de lagar mat efter en lång dag på jobbet. I denna tid av konstant brus är det här tillräckligt enkelt för att inte behöva fokusera på. Det kräver inget tittande. Det är passivt och repetitivt. Börjar man verkligen titta blir man snabbt uttråkad. De sju timmar jag tillägnade detta hade jag kunnat se om Sense and Sensibility (1995), Pride and Prejudice (2005) och Emma (2020) med marginal, något jag mycket hellre hade gjort.
