PORTALS

Melanie Martinez

Efter att ha lyssnat igenom Melanine Martinez nya album PORTALS lämnas jag med en enda tanke: Vad i hela friden lyssnade jag på precis?

Musik är en av livets få gåvor i en dyster, senkapitalistisk värld, men precis som alla andra kulturuttryck snor vår tids bov den från oss. När den ger oss musiken tillbaka känns den väsentligt annorlunda – den är steril, okantad, och saknar ofta förmåga att provocera. Melanie Martinez album PORTALS är ett perfekt exempel på detta fenomen, och med tanke på de konstnärliga koncepten Martinez låter sig inspireras av är detta album förvånansvärt blekt.

Albumet börjar hyfsat bra, och öppningsspåret DEATH sätter tonen: den lilla crybaby-identiteten som Martinez anammade på hennes tidigare verk finns inte mer. Istället väljer hon en persona och en tematik som är så nära en kan efterlikna Björks Fossora utan att åka dit för plagiat. Och det är det som är mitt problem med albumet – här är idén att vara den där nympho edgy artsy tumblr Grimes gf, men hon förmedlar den utan någon som helst edge. Det hela är billigt, och för att tala memespråk, blir Melanie Martinez som en Björk från Wish istället.

Hur annars ska man tolka låten MOON CYCLE? Den känns som vad en VD på ett musikbolag tror coola TikTok-häxor skulle vilja lyssna på. ”Why you always act so serious? / I said, Baby boy, you know I’m on my period” sjunger hon på MOON CYCLE, och sedan kommer ett “yuh” som framkallar cringe-känslor så kraftiga att jag känner att jag måste pausa musiken en stund. Hela låten är dåligt skriven – “I don’t gotta act I’m ethereous / I could win a fight on my period / Matter of fact, right now, I could build a pyramid / You messin’ with my cycle, that is dangerous”. Martinez förklarar att hon vill att låten ska göra cisheteromän obekväma genom att tala om ett tabuämne, men även det känns som ett kalkylerat drag gjort i marknadsföringssyfte. Det är dessutom fantasilöst och får inte samma effekt i dagens post woke-klimat.

Detsamma kan appliceras på många av låtarna på PORTALS, och om man ser förbi den flashiga grafiska identiteten är detta ett album som anspelar på koncept och idéer som känns väldigt passé år 2023. När arbetet kring albumets visuella framställning är så påkostat, förväntar man sig något djupare än meditationer om horoskop och narcissister, eller billiga försök till provokation som redan gjorts för flera år sedan. Martinez tar sig ett helt hav över huvudet, och resultatet blir undermåligt.

Det är beklagligt, för att hon är en duktig vokalist. Några av låtarna är också helt okej, eller till och med bra – som ovannämnda DEATH (även om dess textinnehåll är lika tråkigt som alltid) och FAERIE SOIRÉE. Resten av albumet lider dock av en överdos av vocoder, och nu-metalljudet blir långtråkigt när det återkommer så ofta på albumet. Jag får känslan att detta album skulle vara trap:igt om det kom ut för fem år sedan, och det talar för att Martinez saknar en egen röst i sitt skapande. Sedan är detta album inte särskilt välmixat, och jag börjar tveka på om jag överhuvudtaget förstår engelska när jag inte kan tyda vad hon sjunger hälften av tiden.

Många av de koncept som hittas på PORTALS var genuint banbrytande en gång i tiden, men de senaste åren har de blivit marknadsföringsverktyg för märken som vill verka goda. Albumet ger också sken av något sofistikerat, men allt vi får är en helt okej artist som ger sig på något storartat – och misslyckas. 51 minuter är alldeles för lång tid för ett album som lovar mycket mer än det ger, och det hela låter verkligen som en b-kopia av något som skulle kunna vara otroligt.