För tre år sedan släppte den då tjugotreåriga Phoebe Bridgers sitt debutalbum Stranger in the Alps. När albumet släpptes var Phoebe Bridgers fortfarande ett okänt namn i musikvärlden, vilket på många sätt var till hennes fördel. Det fanns väldigt lite press på hur debutalbumet skulle låta och vad det skulle handla om. Bridgers tog chansen och gav ut ett otroligt rått och sårbart indiefolkalbum. Likt artister som Soccer Mommy och Snail Mail klickade Bridgers musik och texter med världens 90-talister. Låtar som Scott Street och Motion Sickness blev stora hits och helt plötsligt var inte Phoebe Bridgers ett okänt namn längre – hon var nu ett av världens största indiefenomen.
Trots att Bridgers inte har släppt ett soloalbum sedan debuten har hon hållit sig aktiv. 2018 skapades gruppen boygenius med Bridgers, Julien Baker och Lucy Dacus tillsammans med en EP under samma namn och förra året släppte Bridgers det kollaborativa albumet Better Oblivion Community Center med Conor Oberst från Bright Eyes. Hon var även en hjälpande hand och feature på The 1975s senaste album. Tre år efter debutalbumet har nu Bridgers andra album Punisher släppts och pressen på att leverera ännu ett fantastiskt album verkar inte ha skakat henne.
Redan på den instrumentella introlåten DVD Menu sätter Bridgers en ominös ton för albumet. Med dess sorgsna violin och gitarr läggs grunden för en filmisk upplevelse. Låtens titel anspelar också på den nostalgiska faktorn som finns hos hennes unga fanbase, då det påminner om ett soundtrack som hade kunnat spelas i menyraden på en sorglig DVD-film. Efter introt bevisar Bridgers om och om igen sin otroliga förmåga att skriva värmande men samtidigt dystra låtar. På den mjuka Garden Shed berättar hon om en återkommande dröm om studenthem, labyrinter och deras koppling till hur man som ung hanterar sin sexualitet. Titellåten Punisher är en fängslande berättelse om Bridgers fascination för Elliott Smith och hur hon önskar att han fortfarande levde, medan hon på Halloween sjunger “I hate living by the hospital / The sirens go all night / I used to joke that if they woke up / Somebody better be dying”. Det finns en viss charm och humor i texten till Halloween men under ytan är det också en oerhört klyftig text om oundvikligheten i att en dag inte längre leva.
Samtalsämnena på Punisher är bredare än tidigare, men allt kopplas samman till vad som verkar vara en sorts fascination för döden. Bridgers var redan på debutalbumet väldigt poetisk i sina texter men på Punisher känns hon snäppet mognare i sitt textförfattande. Texterna är fyllda av metaforer och mystik vilket gör att man får ut något nytt från låtarna varje gång man lyssnar.
Dessa mörka tankar täckta av vardaglig ångest skapar en vacker men ömtålig stämning fram tills den sista låten I Know The End, där Bridgers kommer till någon sorts acceptans kring att allt inte varar för evigt och att slutet närmar sig. Därefter tar låten en dramatisk vändning fylld av aggressiva trummor, dramatiska blåsinstrument och en kör som sjunger “The end is near” vilket skapar ett näst intill hisnande ögonblick. Bridgers tillbakadragna sång som har präglat albumet förvandlas till ett smärtsamt skrik i slutet av låten, vilket är en sida av Bridgers som man aldrig fått se förut.
Punisher har dock inte bara fått ett dramatisk och tematisk lyft utan även produktionen är starkare och bredare än tidigare. Medans Stranger In The Alps’ ljudlandskap var mer intimt och tillbakadraget är Punisher djupare och mer atmosfärisk. På Garden Shed ger reverben en extra drömliknande kick till det instrumentella och flera av albumets låtar som till exempel Punisher, Chinese Satellite och Savior Complex förgylls av stråkpartier. Phoebe Bridgers gör också albumet ännu mer komplext genom att arbeta med en mängd andra artister. Bland annat dyker Conor Oberst upp på både den avslutande delen av Halloween och The End Is Near, på vilken hans bandkollega Nathaniel Walcott sköter blås. Även Warpaints Jenny Lee Lindberg, Yeah Yeah Yeahs Nick Zimmer bidrar som backup-sångare. Dessa features tar dock aldrig rampljuset ifrån Bridgers – tvärtemot, de är perfekt invävda i låtarna.
På Punisher har Phoebe Bridgers tagit den simpla instrumentella strukturen från Stranger in the Alps och expanderat och experimenterat tills att det blivit något helt unikt. Samtidigt har hon behållit sin otroliga sångförmåga och även där känns hon mer självsäker än tidigare. Texterna är minst lika levande, mörka, mogna och sårbara som tidigare och tematiskt har Bridgers lyckats överprestera. Tanken att försöka toppa debutalbumet verkar inte ha hindrat henne en gnutta och med Punisher har Phoebe Bridgers inte bara toppat sin otroliga debut – hon har släppt ett av indiefolk-genrens och nutidens mest sårbara och kraftfulla album.
