Recension: Persuasion
Under regi av Carrie Craknell försöker Netflix att rida den våg av regency-inspirerad kostymdrama som har återkommit de senaste åren, senast med serien Familjen Bridgerton. Tyvärr märks det att någon har velat modernisera Jane Austen utan att förstå vad det är som står ut i hennes texter till att börja med. I stället för Emma (2020), Pride and Prejudice (2005), eller Sense and Sensibility (1995) får vi en tolkning som har införskaffat ramen men saknar färgerna som återfinns i Austens original.
Persuasion publicerades i december 1817, sex månader efter författarens bortgång. Handlingen utspelar sig när två före detta förlovade träffas sju år senare. Som i alla Austens verk är det skarpa analyser på hennes samtid som bakas in i en gripande berättelse med ett makalöst språk. Tyvärr finns det inget makalöst med Craknells tolkning 205 år senare.
Dakota Johnson (The Lost Daughter, Suspiria) spelar den smarta Anne Elliot, huvudrollen. Johnson har tidigare visat prov på att hon kan spela karaktärer med flera dimensioner, exempelvis under Guadagninos regi i Suspiria. I Persuasion framstår dock både karaktären och skådespelarinsatsen som platt. Tillsammans med Cosmo Jarvis tonlösa röst i rollen som Annes fördetta, Captain Frederick Wentworth, blir det hela en uppvisning i medelmåttig kärlek. Bristen på på kemi och intrig hänger dock inte i det här fallet på skådespelarna. Troligen hade en annan uppsättning huvudrollsinnehavare inte räckt för att töja det hela i hamn.
Den stora svårigheten förekommer i manuset. Det är en klumpig text skriven av Ron Bass (Rain Man) och Alice Victoria Winslow. Från början till slut får vi utläggningar levererade genom att Dakota Johnson bryter den fjärde väggen. Det är inget fel med att bryta den fjärde väggen, men det krävs skicklighet. Både den brittiska (1990) och den amerikanska (2013–2018) House of Cards är bra exempel på utsökt väggbrytning. I Persuasion 2022 däremot kapas all tankediger dialog mellan karaktärer i förmån för utläggning – publiken tillåts aldrig att tänka själv. Värst av allt söndersmulas Austens enastående prosa till en anakronistisk zombie. Jämför följande:
1. “The worst of Bath was the number of its plain women. He did not mean to say that there were no pretty women, but the number of the plain was out of all proportion.”
2. “It is often said if you’re a five in London, you’re a ten in Bath.”
Varför känns det som att en studiochef ville se en Austen-filmatisering i Bridgerton-stil? Osäkerheten lyser tydligt. Produktionen vill göra något unikt, vilket är förståeligt, men vågar samtidigt inte gå hela vägen. Kanske hade det gått bättre om filmen hade utspelat sig i modern miljö som i Clueless (1995) och Bridget Jones Diary (2001). Netflixs tolkning av Anne hade då känts mindre felplacerad. Och trots den trötta formen återstår filmens största tillkortakommande; publiken får aldrig någon anledning att bry sig om hur det går för Anne och Frederik. Om något framställs de som så pass torra att andra karaktärers liv, exempelvis Mary Musgrove (Mia McKenna-Bruce) och Sir Walter Elliot (Richard E. Grant), om än aldrig mycket utforskade, blir långt mer intressanta att fantisera om. Publiken får aldrig veta varför de älskade varandra, eller fortsätter att göra det. Möjligtvis föll viktiga scener bort vid klippningsbordet, men med den relativt korta körtiden på 107 minuter verkar det inte troligt.
Inte heller musiken står ut. Eller snarare står den ut för att den är spretig i både stil och styrka. Stuart Earls komposition blandas med modernare inslag, inklusive en sång av Birdy. I sig finns det inget fel i att blanda, men det framstår som chansartat vilka scener som får musik och vilka som lämnas au naturel. Musiken förhöjer inte några scener, utan poppar in och ut som den vill. Det är också klyschiga klanger som gör sig hörda och hjälper knappast publiken att ta filmen på allvar.
Inte allt var en katastrof. Trots tvivelaktiga val i komposition och redigering i början av filmen blir det en del vackra bilder tack vare fotografen Joe Anderson. När en handfull karaktärer promenerar vid Lymes kust finns det en kuslig och ironisk modernism i vissa av bilderna. Det blir en promenad med modern minimalistisk komponering som krockar med kostymerna på ett tänkvärt sätt. Men det är höjdpunkten i foto. Resten av filmen är medelmåttig både till komponering och miljö. Det märks att budgeten måste ha varit begränsad i och med de få lokaler som syns i bild. Kostymerna står också ut som ohistoriska och enkla i form och material. Färgerna är trevliga, men likt mycket annat är det spretigt – ibland är det glatt och ibland är det nedtonat, utan uppenbar anledning.
Det blir ett par skratt. Men dock till hälften tack vare Mia McKenna-Bruce och Richard E. Grants skicklighet, och till andra hälften på bekostnad av produktionen. Jag är inte den första eller den sista recensenten som sågar Persuasion 2022. I sverige har mottagningen dock varit lite varmare, bland annat från SVT och Aftonbladet. Alla har rätt till sin egen smak, men jag undrar om vi inte har sett två olika versioner av samma film? Deras betyg tyder på att det trots allt inte var en suverän upplevelse. Om jag fick sätta betyg skulle jag vara mer skoningslös. Förhoppningsvis dräper inte denna flopp framtiden för fortsatta Jane Austen-tolkningar – snarare hoppas jag att den förhöjer kommande filmer med sin kontrast.
