PART TWO

Moonica Mac

Lisa Brolander la ner Monica Zetterlund och Fleetwood Mac i en kittel; ur den kom det magiska soundet och namnet för hennes alias Moonica Mac. Hon debuterade 2017 med En hinning till Anton och efter en rad singelsläpp kom äntligen det första albumet Stark och sårbar. Somriga och hjärtskärande låtar som Ibland och Till slutet av augusti fängslade den svenska publiken. Efter att Moonica Mac i höstas medverkade i den tolfte säsongen av det folkkära programmet Så mycket bättre släpper hon nu sitt andra album: PART TWO. 

Låten Dagar blir albumets startskott, en mjuk men livlig låt som etsar sig fast. Det finns en kontrast mellan låtens något monotona melodi och dess muntra ljudbild, en stark början som gör lyssnaren nyfiken på mer. Näst på tur har vi visan Faller; det enkla blir så rent, som frasen “Du är så fin, borde få le hela tiden”. Inga krusiduller utan bara direkta känslor, denna låt tillåter verkligen lyssnaren att känna och gör hjärtat till insidan av en nybakad kladdkaka: smörig och varm. Dalarna är en kärleksförklaring till landskapet och Moonicas födelseort. Med sina ord besjälas och hyllas platsen till en sentimental ballad med countrystuk. Man får under några minuter låna hennes minnen av skogen som har alla svaren, besöka hemmet som format och uppfostrat henne. 

Albumets fjärde låt Vinna för tankarna till americana och artister som Lana Del Rey, fast med Moonica Macs egna twist. Låten lyfter tyvärr aldrig riktigt, örnen vecklar aldrig ut vingarna och blir kvar på marken. Inslag av americana återkommer på albumets sjunde låt Komma, men denna gång blandas den med lekfull jazz. Lyssnaren placeras i en solstol med en iskall lemonad i handen, under ett parasoll och med fötterna på varm asfalt. Tankarna förs till en vintage semester med rödrutigt och milkshakes. Slutet av låten är abrupt och tystnaden ekar efter orden: “en dag är jag borta”. 

I interluden och låten med samma namn, Glittret, får vi ta del av en helt annan sommardröm. Lyssnaren omfamnas av stråkar som är filmiska och stämningsfulla för att sen föras in i en låt som är lika sagolik. Moonica Mac öppnar dörren till en sommarnattsdröm och lyckas drapera verkligheten i ett sken som får den att se utomjordisk ut. Denna låt tillför lite tyll och en fin rosett i ryggen på albumet. 

Albumets åttonde låt, Blicka, är avskalad och lunkade. Behaglig, men inte mer än så. Romeo låter som kärlekslåten som spelas bakom ett lyckligt Disneypar, de filmiska stråkarna och den surrande orgeln. En första bröllopsdanslåt, även den osentimentala blir lite rosig om kinderna av detta spår. Vi börjar nå albumets slut med Somna, en vaggvisa med plockande gitarr. Det finns en intressant kontrast mellan texten som är ganska mörk och ljudbilden som är vänlig. Fraser som “Snygg som fan” och “skjuta mig själv i huvudet” blir hårda mot det så väldigt mjuka, men ger låten en intressant kick. Ännu en lugn låt kommer efter denna, Lejonsången. Sväljande tystnad och tunga ord som “Gamla sorger tänjer minnet och ingen sommar blir som förr / Du har varit här förut va? / Barnet i dig minns det än” lämnar lyssnaren med blåmärken på själen. 

Albumet avslutas både starkt och svagt med Poppis Visa och Lova. Poppis Visa försvinner lite och går inte riktigt att urskilja från mängden medan Lova lämnar ett starkare intryck. Kollaborationen med artisten Cleo är ett euforiskt outro med boostande rap som lämnar lyssnaren nynnandes på frasen “Lova mig att göra din grej”. Ett bra avslut som ger lyssnaren lyssnaren en typisk Moonica Mac-låt, fast med något färskt och pulshöjande.

Part Two är ett passande namn då den blir som en förlängning av hennes tidigare album, vi känner igen ljudbilder och teman vilket gynnar albumet då hennes sound är skottsäkert. Moonica Mac återvänder ofta till något gammalt, vare sig det är den svenska vispoptraditionen, vintage americana eller mera klassiska influenser som känns tagna ur en Jane Austen-filmatisering. Hon blåser nytt liv och formar dessa influenser till något eget. Moonica skapar med en tydlig estetik, låtarna är sprängfyllda med kärlek och smälter på tungan som sockervadd. Dock kan förstås även det bli en aning övermäktigt, man lämnas väldigt mätt på det fluffiga och romantiserade. Ändå är det väldigt behagligt att få befinna sig i denna eviga sommardag, få lyfta lite från jorden ett tag och sno in sig i himlens moln.